Jag är chockad! Allt börjar om. Gud finns och världen är rättvis!
Category Archives: Uncategorized
Bland blommor och Babylon

Min begåvade granne Rebecka visar fotografier i min händige granne Max galleri. Det kan bli hur spännande som helst. Jag tror att utställningen kommer att ge en ny innebörd åt ordet “trädgårdskonst”.
Adressen är Jöns Filsgatan 18.
Är det möjligt att se film på TV3?
Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.
Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?
Vem är du egentligen?
Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.
Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?
Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!
Sydsvenskan har gjort en uppföljning! Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.
Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.
Schulmann – uhu – vaddå?
Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.
Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande bloggfenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.
Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.
Vad jag tycker har saknats i debatten och hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.
Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.
Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.
Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.
Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.
Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?
Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk
Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.
Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.
Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.
Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull

Media – good, bad and ugly…
Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.
Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?
Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.
På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.
Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.
I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.
Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.
Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!
Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.
Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?
Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.
Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.
Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö
Jag tror:
- att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
- att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
- att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
- att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
- att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
- att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
- att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
- att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
- att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden
Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.
Moralpanik igen och igen…

Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)
En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen
– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.
Säger XXXXXXX XXXXXXXXX som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.
Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.

Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?
Årets roligaste amerikanska talang!
Blomman, brädan, konstnären och läraren

Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.
Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.
Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.
I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.
I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.
Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?
Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…
Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Litteratur, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund
IT-dagen som gud glömde
Alla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.
Som lärarutbildare måste jag förhålla mig till all denna duktighet och detta galopperande kontrollbehov – som ofta finns i exponentiellt koncentrerad form hos lärarutbildare. Ingen tycker om att ha fel eller erkänna att tillvaron är övermäktigt komplicerat – men jag tror att lärare hatar det mer än andra. Vår uppgift är att gestalta tillvaron som meningsfull och god. Inte kaotisk och slumpartat. Jag försöker att markera ett avstånd till denna perfektionism, men jag vill inte utsätta studenterna för onödig ångest.
Idag skulle jag introducera Malmö högskola nya Learning management system (LMS) och samlade 320 studenter i vår vackra aula för att visa den digitala teknikens möjligheter. Jag ville avdramatisera svårigheterna med att ladda upp filer och glädjen i att ge respons i avgränsade digitala forum.
Detta var också dagen då leverantören valde att uppdatera till en ny version av programmet och ingenting fungerade. Verkligen ingenting.
Varje lärares värsta mardröm är att vara beroende av en teknik som trilskas. Nu vet jag hur det känns att vara tvungen att hitta på – och känna 640 medlidsamma ögon som försöker trösta mig i eländet.
– Men Mats, vad ska vi göra om ingenting fungerar den dagen vi ska lämna in våra examinationsuppgifter, frågar en orolig student.
– Hmmmm, då får ni väl hitta på något, stammar jag och glömmer bort att min uppgift är att skapa trygghet genom att ha svar på allt.
Efteråt kommer en student fram och uppmuntrar mig:
– Detta var den bästa föreläsningen hittills. Jag har lärt mig att inte vara rädd för att saker inte ska bli som man har tänkt sig!
Sakta konstruerar vi en lärarroll som inte bygger på duktighet och kontroll. En dag ska jag våga möta min rädsla för att misslyckas utan att skämmas. Men då måste visionen som styr skolan formuleras i andra termer än effektivitet och mätbara mål. Så länge lärare finner sig i att vara syndabockar kommer vi antagligen att återskapa bilden av den gode läraren hos våra studenter. Jag letar efter en väg mellan de absurda kraven och den uppgivna cynismen.
Samtidigt väljer folkpartiet en ledare som har gett den beskäftiga tvärsäkerheten ett ansikte inom skolpolitiken. I DN (länk1 Länk2)väljer han att beskriva sig som “ödmjuk” – jag kan inte nog varna för personer som måste påpeka denna egenskap för sin omgivning. Förmågan att ge enkla svar på de svåra frågor hyllas i en svårt politiserad rapportering i en f.d. hedervärd tidningen.