…ska jag vara dödsryttare på William Arnes motorcirkus. Jobba tre dagar om året och pilla lite med trätunnan och maskinerna dessemellan.
Förstora bilden:
Kanske skulle det vara en lite bättre idé om jag inte var så oteknisk och höjdrädd, men det är bara att erkänna: showen blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den!
Njut av bilen:
Uppdatering: I år missade jag showen – det enda som verkligen är unikt och sevärt på Kiviks marknad. Det grämer mig.
Läs mer på Sydsvenskan
Jag irrar på loppmarknaden i Järrestad och fastnar vid skivbacken. Omslagen fångar mig och jag anar en djupare mening bakom de färgglada bilderna
En lagom semesterutmaning är att i god Brasseanda hitta det hemliga sambandet mellan de tre skivor som ska få stanna kvar.
Alltså – vilken skiva ska bort? Och varför?
Jag läser om simborgarmärket och inser att vi lever i en tid då simning har blivit en känslig utbildningspolitisk fråga. Ett av de få verkligt mätbara målen i idrottsämnet ställer hela systemet med målstyrning på sin spets. Hur ska skolan förhålla sig till de elever som inte vill – eller får – delta i simundervisningen? Ofullständigt slutbetyg är en ganska kraftfull maktutövning. Vad är egentligen rektors ansvar?
Jag drömmer mig tillbaka till Gunnar Larssons simframgångar och minns min egen märkessamling med ett visst vemod. Hur stolt var jag inte över dessa små plåtbitar.
Gunnar Larsson - Guldmedalj 200m OS 1972
I morgon är det jag som åker till det uppvärmda utomhusbadet i byn och tar årets simborgarmärke!
Ulrika Knape - född 1955
Min lille vän börja längta efter intellektuellt utbyte och han bläddrar i boken med porträtt av stora svenska personligheter under 1900-talet.
Jag minns Ulrika Knapes guld i simhopp 1972 och den skrämmande precisionen i hennes sätt att tävla – men tycker det är roligare att jag faktiskt slog vad med M. om när Ulrika Knape är född, och vann 50:-!
Det var en sorts revansch för oss som föddes 1955 och matades med snacket om de fantastiska 56:orna: Borg, Stenmark, Linda Haglund (????), Frank Andersson (?????). Så här i backspegeln kanske den här kvartetten inte var helt storslagna personligheter – men känslan av att befinna sig i en generation mitt emellan hänger sig kvar. Kanske har det att göra med att jag är mellanbarn?
Tack Ulrika för att du spred glans över mitt födelseår!
Temat är för stort och jag famnar inte över det – tills jag låter min inre vilsna pingvin träffa den lille vännen. Plötsligt faller bitarna på plats och jag förstår sommarens innersta mening – de goda mötena!
Fåglarna i Stockholm har en ganska respektlös attityd till de stora män som pryder huvudstaden.
Hazeliusporten
Berzelius
Väst drabbade är statyerna vid Hötorget
Jag upptäcker att fototriss har temat “Se upp” – kunde det bli mer lämpligt?
Jag är inte särskilt intresserad av inredning, men efter ett besök på Nordiska museet i Stockholm vet jag bestämt:
– Vi måste göra om hallen hemma i Malmö! Den är katastrofalt övermöblerad och takhöjden under all kritik.
Klickbar bild:
Jag gräver bland gamla understreckare från Svd:s arkiv och förundras över Sten Selanders presentation av Sartres novellsamling Muren
När man nu har tillfälle att i bokform förnya bekantskapen med de tvenne dramerna, bekräftas det intryck de gjorde från scenen: “Flugorna” är otvivelaktigt ett betydande diktverk, fast dess symbolik här och var verkar ganska oklar, medan värdet av “Inför lyckta dörrar” med dess bokstavligen talat eviga erotomani tycks mer diskutabelt. Och ännu svårare har åtminstone undertecknad att odelat uppskatta hans novellsamling “Muren”. Den är virtuost skriven, med en sorts kall frenesi, om den saken kan inte vara tu tal. Men ändå verkar den otillfredsställande; något väsentligt fattas. Delvis kan det intrycket bero på att bokens flesta noveller påminner om en ibland ganska osmaklig exempelsamling till Krafft-Ebings gamla “Psychopathia sexualis”; i dem alla utom titelnovellen konfronteras man med sexuell abnormitet av något slag. Och det måste vara något fel med en författare som på detta fascinerade sätt kretsar kring perversiteter. Naturligtvis kan också dylika motiv omvandlas till berättarkonst. Men knappast när abnormiteten uppfattas som här: som något ofrånkomligt, ett öde som människorna fogar sig i utan starkare protester eller konflikter. Kanske är denna uppfattning vetenskapligt riktig: men i så fall blir sexuell perversitet som stoff för novellistik jämställd med färgblindhet, rödhårighet eller någon annan, indifferent egenskap – eller med den ironiska slump som i titelnovellen låter den dödsdömde spanske frihetskämpen oavsiktligt förråda sin kamrat, som han vill rädda. Renodlad determinism må vara filosofiskt ovederlägglig: för skönlitteraturen är den dock ett dödligt gift. En diktare måste alltid tillämpa en sorts als ob-filosofi; han måste skriva som om vi vore ansvariga varelser med fri vilja, eljest förlorar hans dikt den inre spänning, varav den hålls uppe liksom ett valv, och därmed sin bärighet, sin förmåga att föra oss mot ett mål över avgrunderna. Avgrunderna får man se djupt ned i hos Sartre; men målet är åtminstone anmälaren ur stånd att upptäcka.
Det verkar som om Göran Hägglund inte är den första att hylla normaliteten.
Jag tycker inte om regniga somrar. Min lille vän däremot njuter skamlöst av att sitta inne och se på gamla svenska långfilmer från 40-talet. Nu har han börjat prata så också:
– Ska du hänga med på skutt eller?
– Det var som sjuttsingen?
– Nej, dra mig på en liten vagn!
– Nä, se nu blommar gräslöken…
Vännen och blommande gräslök
Jag lyssnar helst på P1 men min lille vän tycker att P4 är mycket “ballare” och passar bättre utomhus. I måndags hörde han en intervju med Rasmus och Fredrik från studentkåren som berättade om arbetet med att bygga ett manligt nätverk för studenter och lärare.
Ibland har min lille vän rätt.
Tysta tankar 