Jag läser om nätverket som arbetar för att förverkliga högskolornas vision om breddad rekrytering. Det har varit mycket snack länge och nu tycks en del högskolor vara beredda att överge tanken i jakten på excellens. Går det att tala om kvalitetet i en högskola som aktivt utestänger stora grupper?
Det sorgligaste är kanske att nätverket behövs.
Jag ramlar på den spännande dokumentären om Bosse Högbergs liv.
Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar
Svensk dokumentärfilm från 2000. En gång stenhård Europamästare i lätt mellanvikt men nu drabbad av afasi efter stroke 1988. Den tuffaste fighter Sverige någonsin haft. Mot en fransman boxades han femton ronder med avslaget käkben – riksbusen som älskade bilar och brudar och snabba pengar. Skandalernas och kvällspressens man – för med Högberg på löpsedeln rusade upplagan i höjden.
Kvinnoaffärerna dominerar mellan boxningsscenerna. Britt Edwall, Liz Öberg och framför allt den svenska schlagerdrottningen Anita Lindblom. Ett perfekt skandalpar för skvallerpressen. Men det är lätt att glömma vilken underbar röst Anita hade. The girl from Ipanema är en fantastisk sång. Den svenska version är omskakande på många plan. Anita Lindblom – Beatles Bossa Nova
“men den raraste är nog ändå
lille Ringo – han kan jag väl få”
Under några veckor har jag och studenterna brottats med lekbegreppet. Tanken på att en aktivitet skulle kunna ha ett eget värde är ganska provocerande i en värld där allt bedöms utifrån sitt värde för det som kommer sen. Förskolan förbereder för skolan som förbereder för yrkeslivet som förbereder för pensionärslivet som förbereder för…äsch – ni vet!
Vi har diskuterat den pedagogiserade leken och försökt komma till rätta med begreppet instrumentalism. Går det att tänka sig en handling som inte syftar till någon form av personlig vinning?
I dagens Sydsvenska presenteras filosofen David Brax. Han gör en del intressanta påpekande och sätter in våra diskussioner i ett historiskt perspektiv.
Frågan är om det går att infoga filosofi som en del av en fragmentariserad lärarutbildning styrd av ytliga mål och konstruerade moduler?
Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.
Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.
Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.
Nu har jag sett Christine Meltzer imitera Pernilla Wahlgren som imiterar Christine Meltzer. Min kropp behöver inte mer underhållning och min kvinnosyn är på helrenovering. Det måste finnas någon form av värdighet även i ett sådant här program. Eller inte.
Andra chansen var sista chansen för min del. Nu är jag definitivt en sur gammal gubbe. (Grumpy old men)
På egen risk – länk till Pernilla och Christine
Jag är vanemänniska och en del av dessa vanor överraskar mig själv. På lördagsmorgnar klockan åtta sänds modeprogrammet Stil och trots att jag inte är det minsta modeintresserad njuter jag av de välgjorda reportagen. Veckans tema är Oscarsutdelningen och de fantastiska kreationer som kvinnorna bär på den röda mattan.
Männen åtnjuter inte samma frihet. Koden är strikt smoking och de som försöker experimentera med udda färger eller tillbehör avfärdas som clowner. Den intervjuade liknar smokingen vid en rustning eller uniform som mannen ikläder sig innan han går ut i strid. Det svarta strama signalerar tidlös makt – oron för att avvika från den trånga normen signalerar något annat.
Nervositet.
Jag anar att Anders B har en teori om varför det ser ut så här?
Ikväll går jag nog på skiftesföreläsning om lycka.
Jag passerar ett gäng yngre män. En av dem är märkbart upphetsad:
– Nu har jag vunnit så mycket på trisslotter att jag knappt får handla fler hos han, kinesen på hörnan!
Mina fördomar mot bildningsnivån hos dem som köper trisslotter är besvärande stora. Jag satsar på lönearbete och väljer att inte öppna det orangea kuvertet.
Innan jag köper en lott måste jag nog ta ställning till den avgörande frågan:
– Vill jag verkligen sitta i TV4:s morgonsoffa och skrapa lotter?
Spotify presenterar nya album på startsidan och jag är fascinerad av den obevekliga logiken i deras val av artister som jag kanske skulle kunna tänkas möjligen vara aningen av en smula intresserad av. En del nya fönster öppnas och jag lyssnar på sådant som jag normalt inte skulle ha gett chansen.
Idag gjorde jag misstaget att klicka på Black Jacks nya skiva
BlackJack – Får Jag Låna Din Fru Ikväll
Jag rodnar fortfarande.
I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.
Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)
En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla målen utantill?
Det var inte så vi tänkte. Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.
Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen
Tysta tankar 
