Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.

Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.

Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????

Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.

Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?

Ett av maskulinitetens många ansikten

Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)