Jag brukade jubla över sådana här nyheter

“Ju tidigare desto bättre”
Ulf Fredriksson har studerat de svaga läsarna i Pisa-rapporten, och den visar att betydligt fler av dem – en av fem – inte har gått i förskolan.
Att barn tidigt får språklig stimulans och får möta rim och ramsor och höra sagor och lära sig känna igen bokstäver gynnar läsinlärningen.
-Ju tidigare barn får den här stimulansen desto bättre. Ju senare man upptäcker barn som har problem desto större är risken att det inte går att göra nåt åt det, säger Ulf Fredriksson.

Frågan är om de lyckats studera vilka aktiviteter på förskolan det är som ger de här effekterna? Jag är rädd att vi kommer att få ännu mer struktur och träning. Risken är stor att det sker på lekens bekostnad.

20120123-082128.jpg

Stängt mellan Gina Tricot och Håkan Syrén?

Den här våren har varit lång och kall, men nu känns det som om tveksamheten är över och jag lutar mig tillbaka. Det blir sommar i år också.

Skomakargesällerna tog paus mellan hägg och syren (Länk). Så klok är jag inte men försöker ta vara på de dofter jag kan. Ganska bokstavligt talat.

Mer om Håkan Syrén

Min lille vän 16

mlv16

“Vådligt är att dröja – farligt att gå vidare”

Jag fortsätter att gå igenom tänkbar litteratur för höstens nyantagna lärarstudenter. Gleerups nyutgivna Etik i professionellt lärarskap har ett spännande anslag och betonar läraryrkets moraliska dimensioner.

Min lille vän har svårt att förstå hur ett yrke kan vara så inriktad på att handla. Han vill hellre sitta vid sidan om mjölkaspannen och fundera. Tankarna reflekteras  bra i den blanka ytan och ytans form skapar en illusion av fyllighet.  Läraryrkets omedelbarhet och skoningslösa krav på beslutsfattande är inte lätta att förstå utifrån.

Kanske kan boken ge redskap att förstå komplexitet – studenterna bruka vara glada för enkla svar.

Vad var det jag läste?

När jag gick i lågstadiet fick vi ofta arbeta extra i boken Vad var det jag läste? Efter två dagar med Ulf Lundells bok Vädermannen ställer jag samma fråga.

Texten är en orgie i detaljer från Österlen och jag njuter av att känna igen och jämföra med mina egna väderobservationer från den regniga sommaren 2007. Boken, som möjligtvis utger sig för att vara en roman, leker med läsaren och alla dessa verklighetsmarkörer bryter ner min misstänksamhet. Detta är “sanningen” om Lundell och även om han som vanligt har ett minst ett alter ego är det svårt att inte läsa in berättelsen om hans liv.

Jag älskar hans överdådiga språk, gillar den uppriktiga ambitionen att tala allvar, är uppriktigt intresserad av hur han renoverar sitt hus, lär mig en del om floran och faunan runt Stenshuvud, blir ganska sugen på de vinflaskor och maträtter som fyller sida efter sida – men vad är det för historia han har kokat ihop?

Knepet att bryta ner läsarens motstånd genom att använda kontrollerbara detaljer fungerar inte hela vägen och jag hade kunnat tänka mig att avstå från en del av de långdragna och tröttsamma sexskildringarna – jag orkar inte gissa hur mycket som är sant eller inte. När jag väl insett att boken tänker fortsätta vingla mellan genrerna avtar intresset. Ambitionen att skriva en rasande uppgörelse med en förljugen civilisation känns krampaktig. Huvudpersonen längtan efter – och försök att leva med – mogen kärlek verkar vara en eftergift till de feministiska anklagelserna för sexism. Tråden upplöses i absoluta intet och läsaren kan väl bara ana att det var en dålig idé från början.

Boken är däremot en lysande dokumentation av en regnig sommar. Intrigen kanske skulle fungera i Morden i Midsomer – men det är för konstruerat som roman och huvudpersonerna alltför ömkliga och självupptagna.

Frågan är varför jag tyckte det var så kul att läsa boken?

ekbok

Just nu befinner vi oss i skarven mellan utslagen bok och knoppande ek – mitt försök till tidsangivelse.

Uppdatering:

Pjäsen och verkligheten

Folkbildning om språk

Jag är lite trött på bilden av mig själv som argsint bloggare. Därför är det kul berömma den lokala tidningen för att den tar sitt ansvar och sprider kunskap om barns språkutveckling

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416890/Spraket-borjar-med-ogonkontakt.html

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416902/Barn-lar-sig-prata-utan-ord.html

Kanske behövs det en gnutta svalkande lugn i debatten om barns språk. Politiker tycks ha antagit ett orosperspektiv som blåser upp behovet av experter.

De flesta barn lär sig tala, förstå, läsa och skriva – trots skolan.

vv

Jag har generat mig…

trad…försatt mig i prekära situationer. Och sällan eller aldrig satt hälsan i främsta rummet.

Ofta har det skett utifrån ett kalkylerat risktagande där jag har försökt väga fördelarna med ett mer personligt förhållningssätt gentemot vinsterna i en striktare mer tjänstemannamässig neutral lärarroll.

Nu står terminen och väger. På fredag lämnas examinationena in.  Då förväntas jag vara den objektive kriterieryttaren som bedömer alla arbeten utifrån upphöjd visdom. Samtidigt startar en kurs vars grundton handlar om lek, kultur och kommunikation.

Jag gör som alla riktiga män – citerar Gudfadern:

– I´ve tried to move out… but it pulled me back!

Frågan är vilken kraft som är starkast? Ordningssamhet, tydlighet och räta linjer eller de mer hotfulla kaotiska känslorna kring lek och lustfyllt lärande?

Jag, som lovat att avstå från alla pekoralistiska naturromantiska metaforer, känner valfrändskap (se där ett annat intressant ord) med den angripna bokstammen.

Antagligen är de små utväxterna ofarliga och kan till och med vara dekorativa. Den pampiga bokskogen är imponerande och vacker i lövsprickningstider – men underligt mörk och livlös på marken under sommaren. För den som inte varit i en riktigt skog är det lätt att förväxla en skånsk bokskog med vildvuxen natur. Jag ser det nog mer som ett uttryck för människans kortsiktiga triumf. Vi lyckas tillfälligt skapa en illusion av ordning.

Om kultur är “odling” så är detta kultur. Jag tänker nog att kulturbegreppet har andra mer vildvuxna dimensioner. Det verkligt spännande händer under ytan.

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

T.S. Eliott – poesi och kunskapssyn

Flotta aforismer och slagordsmässiga förenklingar tycker jag inte om. En hel del av skoldebatten har förts under sådana former och ingen sida är oskyldig. Diskussionen om förhållandet mellan information och kunskap har ibland varit starkt polariserad och svårgripbar för vanligt folk. Baskunskaper och fakta har spelats ut mot reflektion och meningsskapande.

Resultatet är att fältet är öppet för en nygammal pluggskola med disciplinära inslag. I moderniteten är det svårt att beskriva känslan av att något har gått förlorat.

Poeten T.S. Eliott försökte:

Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?

Fler citat

docka.jpg

Missa inte svensklärarens sanningar

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

prop.gif