Välkommen till nätverket MaNets jämställdhetskonferens 2009!
Den 22 oktober 2009 är det dags för det manliga lärarnätverket MaNets första konferens som behandlar jämställdhet och kön i utbildning. Konferensen hålls på Sandgärdet i sal M204 vid Högskolan i Borås.
Se inbjudan för detaljer: Inbjudan manet konferens
Jag är väldigt glad att få vara med och ser fram emot att möta eventuella bloggläsare där.
Nytt perspektiv
Vi är några bloggare som försöker beskriva vad som är kärnan i det som vi i brist på bättre ord väljer att kalla Flumpedagogik. Nu hjälper Anders Mildner mig att klargöra mina tankar i frågan och hans krönika i Svd är årets absolut viktigaste text.
Läs den!
Har du svårt att fatta så lär dig den utantill! En del texter kräver arbete och eftertanke. Klokare än så här blir det inte i skoldebatten.
I min drömvärld har opinionen äntligen hittat en kandidat till posten som utbildningsminister i den regering som måste röja upp i utbildningsväsendet efter Folkpartiets härjningar . Det är ett plågsamt jobb, men någon måste göra det. Anders är mannen!
Jag inleder härmed en kampanj och du uttrycker ditt stöd för förslaget genom att delta i enkäten nedan.
Kanske vore det en bra idé att fråga Anders Mildner först – men jag är orolig för att han har andra planer (och har ingen aning om vilket parti han röstar på)
Andra bloggar om: HSV, Högskola, Lärarutbildning, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund, studentinflytande, Anders Mildner
…där änglar trippar.
Jag har länge velat skriva något om besparingarna inom Lärarutbildningen utan att riskera uppsägning. Men jag hittar verkligen ingen ofarlig vinkel. Vi beträder minerad mark och kartan förändras ständigt. Ord som “arbetsbrist” och “lärare” byter betydelse från dag till dag.
Akademiseringen av utbildningen beskrivs som en naturlig och ohejdbar process som har pågått sedan 60-talet och förändringen är djupt förankrad på alla nivåer. Om du ifrågasätter den är du död.
Det finns fortfarande ingen konsekvensbeskrivning av de planerade varslen och förhandlingarna om mystiska turordningskretsar fortsätter. Arbetsgivaren vill passa på att byta ut de erfarna adjunkterna mot disputerade personer med skiftande inriktningar. Lärarexamen är ingen självklar merit.
Erfarenheterna från sjuksköterskeutbildningen förskräcker. Klyftan mellan teori och praktik riskerar att öka om studenterna inte kan bearbeta sina upplevelser från den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med erfarna lärare. De redan misstänksamma handledarnas förtroende kommer antagligen inte att öka när högskolan representeras av personer utan undervisningserfarenhet från skolans värld.
På tisdag möter jag 370 nyantagna studenter. Jag undrar vad de har för förväntningar?
Nu bygger vi om
Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tack Anne-Marie för tipset!
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Mats befinner sig fortfarande delvis i semestercoma. Den lille vännen försöker fylla tomrummet med spridda funderingar om stort och smått.
Just nu tänker han att begreppet transparens är oförklarligt populärt. Ett rationalistiskt ideal för processer där alla aspekter ska vara tillgängliga för alla aktörer – det låter bra och lockande. Genom att “avförtrolla” makten går det att förstå vad det är för krafter som styr våra liv.
Den lille vännen drömmer om transparenta noshörningar och enkla lösningar. Om vi vet exakt vem som tar vilka beslut på vilka grunder kommer livet att bli enklare och deltagarna lyckligare.
Den transparenta noshörningen ser dåligt och är därför misstänksam mot allt och alla. Han anfaller besinningslöst och är därför ganska lätt att lura om man förstår hur han tänker. Men det kräver ett visst mot att stå kvar när vidundret kommer dundrande emot dig med nedböjt huvud och marken skakar.
Länk till andra som har tänkt i frågan: Mymlan, Mindpark – Joakim
Mats blir inspirerad av Joakims tankar om öppna organisationer och muttrar om Malmö Högskolas brist på intranät. Det vore en lämplig tioårspresent till personalen från informationsavdelningen. I nedskärningstider är det särskilt viktigt att motverka ryktesspridning genom öppna kanaler.
Den nya hemsidan tycks vara en förbättring på många nivåer men motståndet mot ett fungerande intranät blockerar utvecklingen mot transarens. Njut av argumentationen:
Dessa två till synes oförenliga hållningar tycks komplettera varandra på ett utmärkt sätt.
Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.
Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning
Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.
Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.
Tornhuset och pollaren
Diskussionen om den framtida lärarutbildningen fortsätter och den viktigaste frågan kanske är om det är ansvarsfullt att visa oro utåt. Ingen vill riskera att framstå som illojal genom att ställa obekväma frågor om utbildningens innehåll eller konsekvenser för studenterna.
Därför råder största möjliga tystnad. Vi som hotas av uppsägning jobbar på och låtsas som ingenting. Någonstans pågår förhandlingar om turordningar och underlag förbereds av styrelser till dekan och rektor. Områdesstyrelse och högskolestyrelse har en oklar roll i processen som verkar styras av andra krafter. De fackliga organisationerna företräder sina medlemmar och efterlyser konsekvensbeskrivningar. Politikerna är osynligare än luft.
“Detta är en process som pågår i alla akademiska yrkesutbildningar över hela landet”
– Ungefär som svininfluensan?
Det sipprar ut rykten om nedskärningar och omorganisationer.
Vi talar väldigt mycket om siffror och datum för eventuella varsel.
Vi talar en hel del del om kraven från HSV och regeringens utbildningspolitik.
Vi talar ganska lite om studenternas, kommunerna, föräldrarnas och barnens intresse.
Vi talar inte alls om vår egen vision.
Tysta tankar 