Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Vår kloke utbildningschef Göran Levin…

…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.

cell2.jpg

– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.

Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att bevara de breda utbildningarna ämnesmässigt och åldersmässigt. Nostalgiska lösningar skrämmer mig. Cyniska politiker gör mig skräckslagen.

Självständiga utredare gör mig glad – upp till bevis Sigbrit Franke!

Sekundärkällor i lärarutbildning

Detta är mitt djärvaste blogginlägg! I ett anfall av övermod tänker jag pröva läsarnas tålamod genom att diskutera behandlingen av sekundärkällor i nyantagna lärarstudenters texter.

Utgångspunkten är enkel: du ska inte referera till sådant du inte har läst! Risken är stor att du tolkar något som någon annan redan har tolkat. Den vetenskapliga trovärdigheten bygger på att du har tagit del av undersökningen och värderat resultatet.

För lärarstudenterna är det inte lika enkelt. De får i uppgift att diskutera ett ämne och ska i detta sammanhang referera till kursens litteratur. Tanken är att de ska tränas i att söka stöd för sina argument hos auktoriteter och etablerade teorier.

skinnerbox.jpg

Det blir lätt fel. Antingen tror de på oss lärare när vi uppmanar dem att tänka själv och blir ofta väldigt personliga och tyckande. Alternativet är ett ängsligt och osammanhängande refererande som kanske visar att de har läst böckerna – men som samtidigt avslöjar brister i det självständiga tänkandet. Därför är jag lite försiktig i mina svar när studenterna frågar om “hur många referenser de måste ha”. Jag skulle vilja säga att det beror på uppgiftens karaktär och det egna tänkandets kvalitet.

hallen.jpgProblemen uppstå när de i en bok hittat något klokt som någon annan återger. Psykologiboken är en sådan diskutabel källa. Den innehåller 40 sidor referenser som kanske är ett bevis på författarnas beläsenhet – men den är också ytterst svår att luta sig mot. Psykologi är en vetenskap som presenterar motstridiga teorier om människans utveckling med ett obekymrat leende. Författarna återger glatt olika skolors tankar och studenterna tror att allt är sant eftersom det står i boken – och dessutom belagt med utförliga referenser till amerikanska rapporter!

Dessutom är påståendena ofta slående banala och starka uttryck för etnocentrism. Men det kanske är smällar man får ta. Min uppgift som lärare är att försöka få studenterna att referera på ett korrekt sätt!

Därför skriver jag konstiga mail till studenterna och uppmanar dem att använda formuleringar som:

Enligt Tödde och Mödde (2003) menar Piff och Puff att det finns ett samband mellan barns uppväxtvillkor och skolprestationer…

Språkligt är det genant, innehållsligt är det högst riskabelt – men som inskolning i den akademiska världen är det nödvändigt. Kanske. Alternativet är att studenterna låtsas som om de själva har läst Piffs och Puffs avhandling. En kollega antyder att det ibland händer att forskare lägger in böcker de inte läst i referenslistor till avhandlingar!

Avgrunden öppnar sig och tanken svindlar. Vad ska jag nu tro på?

Vem är du egentligen?

Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.

Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?

Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!

Sydsvenskan har gjort en uppföljning!  Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.

Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.

batcycle.jpg

Språngmarch till Canossa

Ibland är politik mer obehagligt än vanligt. Socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholmslän publicerar en text på DN debatt riktad till partistyrelsen.

Jag förstår att partiet känner sig trängt av folkpartiets aggressiva skolpolitik, men det måste finnas en gräns för den slippriga populismens retorik. Botgörarna är som vanligt värst.

Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan.

Går det verkligen att tänka så? Finns det någon gräns för antalet år? Inte ens under det stora språnget trodde de planekonomiska strategerna i Kina  på obligatorisk måluppfyllelse.

Det finns givetvis mycket som är positivt i de svenska skolorna. Men situationen är långt ifrån perfekt och vårt parti måste därför eftertryckligt kritisera och åtgärda skolans brister.

Tävlingen om vem som är mest orolig rullar vidare. Än så länge leder kanske fp. Men socialdemokraterna samlar orospoäng på bortre långsidan.

Vi kan inte ställa upp på beslut som innebär att Sverige agerar motvalskärring när resten av världen unisont höjer kunskapsribban. När andra länder vill åstadkomma allt mer med sin utbildningspolitik kan vi omöjligt formulera lägre ställda förväntningar.

Vem är måltavlan för dessa funderingar? I en tid när allt tycks handla om krav, krav, krav borde någon föra fram innehållsfrågorna. Vad är det vi ska göra och varför?

rock.jpg

Det är trångt på högerkanten i svensk skolpolitik. Ett oreflekterat kunskapsbegrepp parat med naiv mätbarhetskult sänker diskussionen till nya lågvattenmärken.

Ibland önskar jag att det vore svårare att få in bidrag på DN debatt. Mycket svårare.

Elevdemokrati i Kina!

En underbart galen film om valet av ordningsman i en kinesisk tredjeklass finns på Svt:s hemsida:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=930092

Jag älskar dessa allvarliga barn som ger allt för att bli valda, de ambitiösa föräldrarna som satsar stor möda på att hjälpa sina bortskämda slynglar. men framför allt älskar jag alla dessa tårar som de besvikna barnen uttrycker sin besvikelse med.

china.jpg

Kontrasten är ganska stor till Malmö högskola där studentkåren inte har lyckats hitta någon representant bland de c:a 7000 studenterna vid lärarutbildningen. Här har vi ett demokratiproblem av andra dimensioner.

Jag skulle hellre se gråtande och besvikna studenter än detta kompakta ointresse.

När segrarna skriver historia

clown.JPG

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

clown3.JPG

Bort allt vad oro gör…

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.

De verkligt svåra frågorna…

På ytan är utbildning styrd av examensordning, planer och mål. Det är på denna nivån verksamheten granskas och alla högskolor är oroliga inför Högskoleverkets närgångna inspektioner. Lever vi upp till kraven på akademiska utbildning?

bm.JPG

På en annan nivå är det möjligt att beskriva utbildningen som ett möte mellan utbildarnas ambitioner och de studenter vi möter. Vem är de? Vilka kunskaper har de med sig? Spelar sådant som klass, kön, studieerfarenheter hos studenterna någon roll för hur vi tänker om vårt uppdrag?

Ännu viktigare är det att förstå studenternas upplevelse av att möta högskolan. Tar vi hand om de studieovana grupperna – eller är de helt utlämnade till att hitta egna strategier i en alltmer akademiserad lärarutbildning? Vilka rättigheter till stöd ha de? I Bolognamodellens tid betonas studentens eget ansvar för sina studier och den framgångsrika lotsningsmetodiken med täta kontrollstationer ersätts av större examinationer med höga krav på självständigt tänkande.

Elisabeth Hultqvist och Michael Palme, forskare från Lärarhögskolan i Stockholm,  har studerat mötet med lärarutbildningen utifrån ett studentperspektiv. Deras utbildningssociologiska studie “Om de kunde ge oss en mall”  ställer frågorna med skärpa. Nu kommer de till Malmö och presenterar sin rapport. Det är inte längre möjligt att blunda för de problem som studentgruppens sammansättning skapar.

Läs 

Går det att beskriva makt?

Jag tror att många vill veta vem det egentligen är som bestämmer och vilka regler som gäller. Det bygger på idén att makten är möjlig att beskriva med ord och att vi med tanken kan fånga in strukturer som styr oss . Många studenter går vilse när de på ett vetenskapligt sätt försöker undersöka “makt” och tror att de ska hitta ett enkelt svar på en svår fråga.

Foucault brottades med problemet och lyckades ibland genom djupsinniga och svårtolkade dubbeltydigheter sprida en smula ljus över förhållandena – tills vi inser att frågan är fel ställd och att det egentligen inte finns något sådant som “makt” eller “struktur”. Allt är diskurser som arbetar i och genom oss i våra tankar, våra ord och handlingar. Jag vet inte – men frågan går inte att lägga åt sidan.

I stället försöker jag reda ut vilka hierarkier som finns och hur de förhåller sig till varandra på min arbetsplats. Ett sätt att närma sig frågan är att fundera över vem som som har rätt att uttala sig, och vad som inte går att skämta om. Det berömda tolkningsföreträdet – finns det?

1) Den demokratiskt politiska nivån – styrdokument. Riksdagen besluter om högskolelagen. Regeringen, genom utbildningsdepartementet och Högskoleverket, transporterar ner innehållet till högskolenivån där det omsätts i kursplaner och examinationer. Till sist sker ett möte mellan mig och texten och då prövas min lojalitet till riksdagsbeslutets legitimitet.

2) Den organisatoriska nivån – personerna. Högskolestyrelse och områdesstyrelse beslutar om inriktningen och genom rektor, områdeschef och enhetschef förväntas jag följa fattade beslut. Här är lydnadskravet mer direkt och frågan om delaktighet intressant. Vad går att förhandla om?

3) Den akademiska nivån – titlarna. Högskolor och universitet är av tradition hierarkiska miljöer. Dekaner, professorer, docenter, lektorer, doktorander och adjunkter har sina positioner i näringskedjan. Här gäller det att veta vem som har rätt att uttala sig i frågor och när det passar bättre att vara tyst. Om det enbart gällde akademiska meriter och antal publicerade artiklar kanske det skulle vara möjligt att förstå rangordningen. Det finns andra aspekter som komplicerar spelet om makt inom akademin.

4) Kön/genus – ett utdraget ställningskrig. Akademin är fortfarande en manligt präglad värld och andelen kvinnliga professorer har inte nått upp till det mål som staten pekade ut. De traditionella härskarteknikerna används numera av båda könen för att försvara positioner på olika nivåer. Frågan om kvotering är extremt laddad i en meritokrati där ingenting annat än forskningens kvalitet ska vara avgörande för framgång. Högskolan har blivit ett politiskt projekt och ingen är förvånad.

5) Ålder – en orgie i fördomar. Vi har arbetat här länge och väntat på vår tur att få komma till vid köttgrytorna. Vår erfarenhet är ovärderlig och mina böcker behöver tre rum. Alternativt: Vi unga ska rensa ut de förstockade traditionalisterna och föra in det nya tänkandet.

6) Lokalpolitik – gruppegoism. Vi vet vad regeringen egentligen menar och lyckas ligga lite före när det gäller tolkningen av styrtexter. Vi bygger allianser och gör gentjänster åt varandra under täckmantel av att det sker i ett gott politiskt syfte. Och förresten gör alla andra likadant…

7) Volym – störst vinner. Vi adjunkter är ändå den största gruppen som bär upp stora delar av den tunga grundutbildningen. Utan oss skulle högskolan bara vara ett tomt skal. Alternativt: Vi studenter investerar tid och pengar i vår utbildning och därför har vi rätt att ställa höga krav – på er!

8) Ämne – traditioner och påhitt. Regeringen har sagt att ämnesdjup är viktigt och nu kan vi äntligen visa betydelsen av alla de fördjupningar som vår yrkesstolthet bygger på. Det är dags att avslöja alla lättsinniga kvackare som utger sig för att kunna undervisa utan de nödvändiga 120 ämnespoängen.

9) Pedagogik/didaktik/metodik. Vi vet hur barn egentligen lär sig. Genom att förena tankar från Vygotskij, Stern, Piaget, Freinet, Montesorri, Skinner, Makarenko och Freud lyckas vi extrahera fram verkligt framgångsrika metoder. Men går dessa herrar verkligen att förena?

10) Klass – ingen har någonsin lämnat ifrån sig makt frivilligt. Vi i medelklasssen känner igen varandra på språket och den goda smaken. Därför kan vi bygga en ogenomtränglig mur mot de som kommer från andra samhällsgrupper. Det bästa är att vi inte ens märker det själva!

11) Etnicitet – snabba vinster och långsiktig marginalisering. Som invandrare kommer du att få väldigt mycket stöd i början. Alla kommer att vara extremt vänlig mot dig – så länge du inte hotar svenskars maktpositioner. Så länge du finner dig tillrätta i en offerroll och tar emot lite lagom medkänsla kommer det att fungera bra.

12) Åldersinriktning – ständig motvind för yngre barns lärande. Små barn = låg status. Att utbilda förskollärare och fritidspedagoger inom högskolans ram är inte självklart för alla. Regeringen marginaliserar idag forskning om små barn och bygger in statusklyftor mellan lärargrupper. Det får konsekvenser för maktförhållandena inom huset – även om samhället ropar efter arbetskraft med inrikning mot yngre barn.

13) Ekonomi – när det kommer till kritan. Vilka utbildningar och personer drar in pengar till högskolan. Man biter inte den hand som föder en.

13) Irrationella faktorer – allt kan hända. Vi saknar han den rolige professorn på idrottsvetenskapen som fick så bra utvärderingar. Vi vill ha fler föreläsningar av den snygga lektorn med den behagliga rösten. Vi vill ha mer undervisning av den där adjunkten med mycket erfarenhet och metodiska tips. Och lektorn som förklarade vad det stod i boken och vad som kommer provet så vi slapp läsa och köpa boken… Lärarnas jakt på bra studentutvärderingar riskerar att skapa nya hierarkier. Allt för populariteten – även om det går ut över kvaliteten. (Lägg inte in engelska texter i kurserna!!!!) Det finns också mer mystiska faktorer som karisma, sexighet, snygghet, charm…

Så för den som vill bli en överlevare i högskoledjungeln rekommenderar jag att göra korstabeller på några av ovanstående kategorier. Fundera över om det är lönt att anstränga sig – eller om det är värdigare att låtsas som ingenting.

Kanske har jag lyckats visa att makten är komplex och svår att beskriva. Ändå griper den in och påverkar oss på ett ibland övermäktigt sätt. Anpassning kan vara den enda möjliga vägen. Det finns ett uttryck för denna uppgivenhet och jag tror att det är Giddens som använder begreppet “embedment”.

Överordnat alla förvirrande hypoteser om maktens mystiska natur finns en retorisk figur som vi gärna vårdar: “Vetenskapen segrar – bäst argument vinner alltid”. Det känns inte helt tryggt.

Till sist kvarstår frågan om det är möjligt att möta studenter utanför dessa maktstrukturer. Jag vårdar den romantiska utopin om autentiska möten:
– Vem är du?
– Vad vill du?
– Hur kan jag hjälpa dig?

Så flummig är jag.