Jag tuggar mig långsamt igenom antologin Skolan som politisk organisation (Gleerups, 2008) och gillar boken allt mer. Boken bygger på ett forskningsprogram om värdegrundskonflikter och många av författarna tror jag har statsvetenskaplig bakgrund. Dagens bekännelse: jag är trött på pedagoger.

Bo Rothstein skriver om den effektiva skolan och ledarskapets mystik. Det är två teman som i hög grad är aktuella i debatten kring teveserien 9a. Samtidigt arbetar jag med en kurs som heter Lärarprofession och försöker beskriva Den goda skolan och Den goda läraren.

Den första frågan är vad som menas med effektivitet och slaget står mellan två traditioner som antingen betonar akademiska prestationer eller socialt välbefinnande. För att förstå resultaten måste dessa relateras till elevers socio-ekonomiska förutsättningar – men, och nu kommer det spännande – hur stor del av resultaten kan relateras till elevernas bakgrund och hur mycket handlar egentligen om skolornas effektivitet. Spelar skolans organisation någon roll?

En sammanställning av 150 forskningsprojekt visar att mellan 8 och 18 procent av elevernas skolprestationer går att relatera till skolornas effektivitet. Det är alltså lönt, som vi säger i Malmö.

Nästa fråga är då att försöka frilägga vilka faktorer det är som är framgångsrika, en längtan efter evidensbaserade undervisningsmetoder vibrerar i bakgrunden. Varje politiker, tjänsteman, rektor, lärare och student ställer samma fråga: H-u-r g-ö-r m-a-n? Eller: Varför lyckas en del där andra misslyckas?

En del av framgången beskrivs ofta i termer av mjukvara – en mystisk anda eller sammanhållning. ”Det sitter i väggarna” och är svårt att fånga in med ord.

Rothstein förvånas över att det inte tycks finnas några särskilt framgångsrika pedagogiska metoder eller tekniker. Inga modeller skiljer ut sig som effektivare. Spelar pedagogiken då någon roll? Jag är också förvånad över att de mystiska stjärnlärarna i teveserien ofta bedriver mycket traditionell undervisning – men med ett glödande engagemang! Det är inte i metodval som lärarna skiljer ut sig – det är i det personliga mötet som jag anar den möjliga framgången.

På samma sätt tycks många peka på ledarskapets betydelse och Rothstein diskuterar managementkulturens intåg i skolorna (25 000 träffar på ordet ”manangement” i LIBRIS är ganska mycket) Det mesta i denna genren är metodiska kokböcker av begränsad vetenskaplig kvalitet och det känns lite otryggt att det är genom ledarskapsmystik som skolan ska frälsas. Konsulterna skär guld, forskarna skakar på huvudet och lärarna kvider.

Därefter följer en kort genomgång av organisationsteori och jag funderar över hur våra studenter skulle reagera på denna typ av texter. Varför gör folk som de gör? Går de att styra? Är självständighet möjlig i politiska organisationer?

Rothstein väjer inte för att diskutera de akademiska institutionernas självkorrumperande logik (Att sänka kraven för att öka intäkterna och minska den egna arbetsinsatsen) och att kvalitetskraven följer en egen logik som beskrivs som ”den sociala fällan”. Risken finns naturligtvis att studenterna upptäcker att utbildningen inte håller måttet och då måste vi lita på att andra institutioner samarbetar genom att också sänka kraven…Människosynen är oblygt cynisk och utgår ifrån bilden individen som rationellt nyttomaximerande varelse. Motkraften är då en form av etisk kod eller moral som skulle kunna vara grunden för det som vi kallar tillit.

Detta sköra förtroende bygger på många kompetenser och frågan är om de karismatiska cheferna (lärarna) kan ersätta laganda (eller personlig motivation) med personlig utstrålning.

Rothstein landar i en referens till Putnam och Making democracy works. Visonen av demokrati som effektiv och produktiv kraft kanske behövs. Organisationen och samhället lever av tillit och ledningens centrala uppgift är att skapa denna. Innehållet eller metoden tycks vara mindre betydelsefulla.