Tyvärr finns det luckor i trovärdigheten. Vi har haft starkare utbildningsministrar.
Men det är öppet mål och Jan Björklund får nu smaka på sin egen medicin – den polariserade skolpolitiken.
Baylan kritiserar Björklund i DN
19
Category Archives: Skola
Hur kul ska skolan vara?
Den här diskussionen känner jag igen och anar att tanken på att skolan ska vara rolig kan vara provocerande.
Misstron mot skolan
Det känns bra att en del människor söker egna vägar när skolan upplevs som stängd.
Many parents are taking their children out of the formal school system in favour of a freer way of learning.
Det känns också mycket sorgligt.
It is not home schooling, where the standard curriculum is taught by parents or tutors. They call it unschooling, where youngsters are encouraged to explore the things they want to learn about or for which they have a specific talent.
“Varning för positivitetsfascism”
Rasmus Willig skriver i Sydsvenskan om en intressant tendens i tiden:
Allt fokus läggs på det positiva. Tanken är att framgångsrika prestationer ska älskas så att de förökar sig, medan det som inte fungerar ska negligeras.
De som inte gillar bekräftelseideologin ser den som en form av det George Orwell kallade New Speak som utmärks av att det inte lämnar utrymme för en enda kättersk tanke och täpper till allt utrymme för att människor fritt ska kunna kritisera det de ogillar.
Sedan lyssnar jag på Kaliber om kulturen inom polisen och plötsligt blir frågan djupt allvarlig.
Vad kan vi lära av Ontario?
Jag var i Toronto för 15 år sedan. Då var inte reformernas inriktningen lika generös som de beskrivs i artikeln. Med mina mått var de nya kursplanerna extrem rigorösa. Någonting har hänt på vägen.
Texten är från The Guardian och anlägger ett längtande brittiskt perspektiv på den gamla kolonin:
The state matters, not as a monolithic controller of schools but as a driver for change and high expectations. Ontario learned from some of the 1997 English Labour government’s successes (when standards mattered more than structures), while being less prescriptive and recognising that support rather than punishment was a better way to tackle schools that were not improving fast enough.
The Ontario government chose a few targeted and ambitious, but not unusual, objectives: raising standards for all, narrowing gaps, increasing participation rates, and growing public confidence in state schools. But rather than experimenting with US-style marketisation policies and tinkering with structures, it developed a rigorous programme based on evidence, and began a relentless focus on implementation and building capacity at every level.
“Skill” and “will” became the watchwords, not just for teachers but for everybody involved in the education system, which progressed rapidly thanks to massive investment in leadership and professional development at school, district and ministerial level.
Public statements from government and ministers were switched to be deliberately supportive rather than dismissive of state schools. Finally, and most crucially, the government set out to build a respectful, collaborative relationship with teachers, unions, pupils and parents. “You cannot threaten, shame or punish people into top performance,” writes Levin.
It all seems a long way from home, where division and animosity prevail, parents and teachers are obliged to organise against forced, unpopular takeovers of their schools, anyone who dares to criticise the government is a closet Trot, and even the headteachers’ union is polling members on how morale is affecting their work.
“Ett riktigt fiasko” skriver DN
Vad har hänt med världen? Det fanns en tid när DN:s ledarsida ogenerat backade upp Jan Björklunds skolpolitiska utspel. Nu smyger det sig in kritiska tankar. Vart är vi på väg?
Jag hatar folk som säger “Vad var det jag sa!!!!” – men har svårt att låta bli. Det är svårt att beskriva hur mycket pengar och energi spektaklet har kostat. Misslyckandet är ett bakslag för dem som tror att ett förstatligande av skolan skulla vara en snabb lösning. Bemanningsfirmor och ostbrickor kommer att vara en belastning i den fortsatta debatten.
Troedsson tror inte att legitimation kommer att höja yrkets “status” – ett ord som behöver vila upp sig några år.
LR är som vanligt uppfyllda av framtidstro – och en smula angelägna om att fiaskot inte ska stänka på den egna organisationen.
Råd om lärare och sociala medier
Välskrivet och klokt.
Läs!
Att spela kort med släkten
Jag läser Anne-Marie Körlings nya bok och förlorar mig i avsnittet som beskriver hur hon lär sig spela kort.
Texten väcker starka minnen från den skånska landsbygden och tiden runt 1960 då jag gjorde samma erfarenheter. Det är lätt att översätta de här intensiva bilderna av lärande till skolans värld. Jag anar vikten av drivkrafter och respekten för individen – men mest av allt ser jag inramningens betydelse. Släktingarna investerar i barnet som en dag ska stå som värd för framtida gillen. Det måste finnas någon som bevakar traditionerna och ser till att spelet flyter. Jag bär de här mönstren med stolthet.
I min släkt hände det att pengar bytte ägare under kortspel. Jag önskar att Anne-Marie hade tagit upp denna dimensionen. Plötsligt låg en värld öppen för barnet som efter kortspelet kunde sitta med en rejäl hög av småmynt. Det allvaret lär vi inte kunna återskapa i skolan. Kanske händer det att barnet får samma svindlande upplevelse under kulspelet på rasten?
Boken är utmanande och jag rekommenderar läsaren att stanna upp mellan kapitlen. Anne-Marie bjuder in till samtal och jag skulle gärna diskutera innehållet med arbetskamrater.
Det är hårda ord om en skola som ibland fastnat i fostransuppdraget och jag är glad över att författaren är så tydlig i sin människosyn. Läraruppdragets kärna är inte korrigering.
Flykten från yrkesgymnasier?
Emma Leijnse beskriver en gymnasieskola som försöker vara både och.
– Jag tror att om vi utformar yrkesprogrammen så att de ger behörighet, så får vi fler sökande, säger Ken Dahlberg, rektor för Teknikprogrammet på Tullängsskolan.
Resonemanget från regeringen för att sänka kraven på yrkesutbildningarna, att fler ska vilja gå dem, tror han inte på.
– Jag tror att det är tvärtom, att om man ställer högre krav så söker fler. Eleverna upplever att yrkesprogrammen idag är en återvändsgränd, man får inte med sig så mycket behörighet som man skulle vilja ha, säger han.
Skolverkets siffror visar också att elever väljer väldigt olika beroende på vilken kommun de bor i. I Lomma går bara 16 procent av eleverna yrkesförberedande program, medan 54 procent av eleverna i Hörby gör det.
Jag inser att status och attraktion hör ihop. Men störst av allt är frihet. Dagens ungdomar tycks värdera möjligheten till framtida yrkesval högt. Variationen är stor mellan kommunerna.
Så stor andel av eleverna går på yrkesförberedande program, uppdelat på kommun.
Svedala: 40
Staffanstorp: 37
Kävlinge: 35
Trelleborg: 34
Burlöv: 33
Vellinge: 21
Malmö: 19
Lund: 17
Lomma: 16
Det är en komplicerad fråga och olika samhällen försöker romantisera kroppsarbeten på olika sätt. Bilden är chockerande på många vis.
Tysta tankar 