Regeringen stärker grundskolan:
Tioårig grundskola, förlängd skolplikt och
obligatorisk sommarskola
En skola som rustar barn och unga med kunskaper ger alla barn möjlighet till en
bra start i livet. Skolan ska se varje elev och tidigt upptäcka den som behöver mer
stöd.
För att skapa likvärdiga livschanser är det viktigt med en skola som ger barn och
unga kunskap och verktyg för livet. Att alla ges tillgång till utbildning av hög
kvalitet är dessutom avgörande för jobben och Sveriges konkurrenskraft.
Investeringar i kunskap rustar oss för framtiden.
I dag presenterar regeringen tre förslag som ska utredas. Vi vill se högre
kunskapsresultat och ökad likvärdighet i den svenska skolan.
• Tioårig grundskola med skolstart från sex års ålder.
• Förlängd skolplikt med ytterligare ett år för de elever som saknar
behörighet till gymnasieskolan.
• Obligatorisk sommarskola.
Jag rodnar en smula inför den självbelåtna beskrivningen:
Sedan första dagen i regeringsställning har regeringen arbetat för att återupprätta
kunskapsskolan. Det betyder bland annat tidiga uppföljningar av elevernas
resultat och tidiga insatser för att hjälpa eleverna, högre lärarkompetens, högre
status för läraryrket och ökad studiero. Vi har påbörjat ett långsiktigt arbete för
att bryta den negativa utveckling som sedan 1990-talet präglat svensk skola.
Regeringen satsar stora resurser på skola och utbildning.
Vi träffas bakom regeringskansliet och slår oss för bröstet. Alltid lurar det någon.
Vissa texter slår hårt. I Sverige är vi vana vi låsta positioner och enkla frågeställningar. När jag läser intervjun med Camille Paglia är min första reaktion lite nervös. (Behöver vi fler provokatörer?) sen tänker jag att detta är en kvinna som erövrat rätten att vara kritisk genom hårt intellektuellt arbete.
Ms. Paglia argues that the softening of modern American society begins as early as kindergarten. “Primary-school education is a crock, basically. It’s oppressive to anyone with physical energy, especially guys,” she says, pointing to the most obvious example: the way many schools have cut recess. “They’re making a toxic environment for boys. Primary education does everything in its power to turn boys into neuters.”
She is not the first to make this argument, as Ms. Paglia readily notes. Fellow feminist Christina Hoff Sommers has written about the “war against boys” for more than a decade. The notion was once met with derision, but now data back it up: Almost one in five high-school-age boys has been diagnosed with ADHD, boys get worse grades than girls and are less likely to go to college.
Ms. Paglia observes this phenomenon up close with her 11-year-old son, Lucien, whom she is raising with her ex-partner, Alison Maddex, an artist and public-school teacher who lives 2 miles away. She sees the tacit elevation of “female values”—such as sensitivity, socialization and cooperation—as the main aim of teachers, rather than fostering creative energy and teaching hard geographical and historical facts.
By her lights, things only get worse in higher education. “This PC gender politics thing—the way gender is being taught in the universities—in a very anti-male way, it’s all about neutralization of maleness.” The result: Upper-middle-class men who are “intimidated” and “can’t say anything. . . . They understand the agenda.” In other words: They avoid goring certain sacred cows by “never telling the truth to women” about sex, and by keeping “raunchy” thoughts and sexual fantasies to themselves and their laptops.
Politically correct, inadequate education, along with the decline of America’s brawny industrial base, leaves many men with “no models of manhood,” she says. “Masculinity is just becoming something that is imitated from the movies. There’s nothing left. There’s no room for anything manly right now.” The only place you can hear what men really feel these days, she claims, is on sports radio. No surprise, she is an avid listener. The energy and enthusiasm “inspires me as a writer,” she says, adding: “If we had to go to war,” the callers “are the men that would save the nation.”
Den unika möjligheten – en studie om den svenska förskolemodellen 1968-1998
Birgitta Hammarström-Lewenhagen
Jag möter studenter som tror att svensk förskolehistoria började 1998 med läroplanen. Ingenting kunde vara mer fel.
Fler platser kräver fler förskollärare och fler utbildas. I Barnträdgårdens första ledare 1968 riktas förväntningar på denna nya generation förskollärare:
Hela förskolekåren måste nu dra nytta av de friska impulser och idéer som den nya generationen kan bidraga med. Det finns nämligen olösta frågor och en hel del missnöje som vi tillsammans måste ta itu med. För att nämna några exempel: Den integrerade barnstugan har vi i stort sett bara gnällt och suckat över, men det behövs konstruktiva förslag om vi skall komma någon vart. (Barnträdgården 1/68 s. 1)
Vid SFR:s 50-årsjubileum (två månader senare) hyllas förskolefostrans fria arbetsformer av den dåvarande socialdemokratiska utbildningsministern Olof Palme (Barnträdgården 3/68 s. 71). En dryg månad senare tillsätts 1968 års barnstugeutredning med uppdrag att i vid mening definiera förskolepedagogiken. Utredningen skulle även undersöka möjligheter att ge alla barn en förbe- redelse inför grundskolan som ett led i att skapa likvärdiga möjligheter för barns utveckling och uppväxtvillkor (Diskussions-PM 1971 s. 279). Den svenska förskolemodellens elastiska lösningar skulle nu designas och iscensät- tas. Daghemsutbyggnaden skulle ta fart. Förskolepedagogiken skulle revideras och stärkas; ett pedagogiskt program utvecklas. Debatten om svensk små- barnsvård går 1968 in i ett nytt skede.
Jag är glad över att få ha varit med om dessa förändringar och tvekar inte att tala om en GULDÅLDER.
Ingegerd Tallberg Broman var opponent. Då brukar det bli spännande och intressant.
Jag läser vidare och förundras:
Tillsynsmyndighet som strategifråga
Socialstyrelsens ledning sägs ha haft en negativ syn på daghem på 1960-talet (Holmlund 1996 s. 233, Martin Korpi 2006 s. 19, Gerdin & Ohrlander 2007 s. 31).14 Arbetsmarknadsstyrelsens positiva inställning till daghemsutbyggnad bidrog därför till att LO på kongressen 1966 krävde att tillsynsansvaret skulle överflyttas dit (Holmlund 1996, Florin & Nilsson 2000, Näslund 2000). Förskollärarkåren var också intresserade av en ny tillsynsmyndighet, dock inte Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). I Familjespegeln den 29/3 1966 hade Gertrud Sigurdsen uttalat sig om AMS som tänkbar ny tillsynsmyndighet för förskolan. I Barnträdgården beskrevs förslaget som den yttersta konsekvensen av att debatten om förskolan allt mer handlar om dess betydelse för arbetsmarknaden (Barnträdgården 3/66 s. 57). Sigurdsen, som sägs dela synen på verksamhetens pedagogiska betydelse hade menat att den inte riskerades med AMS som tillsynsmyndighet, vilket ledarskribenten starkt betvivlade:
Jag läser ännu mer vidare och återupplever viktiga förändringar. Det här är min historia.
Frågeställningarna:
• Hur har staten och förskollärarprofessionen, var för sig och i ett offentligt samtal diskuterat den svenska förskolemodellens formande vad gäller ut- byggnad, organisering, mål och innehåll och relationen mellan omsorg och lärande?
• Vad var barnstugeutredningens bärande tankar med förslag till revidering av förskolepedagogiken och ett pedagogiskt program för den framtida för- skolans organisering och utbyggnad?
• Vilka röster dominerar under olika skeden och vilka huvudsakliga stånd- punkter angående förskolans samhälleliga uppdrag, tradition och försko- lepedagogikens s.k. särart förekommer?
• Vilka teman kan urskiljas i den diskursiva kampen om förskolemodellens formande, förskolans uppdrag och institutionella identitet i relation till so- cialtjänst, familj och skola?
Framgångsrecepten är kanske överföringsbara till svenska förhållanden. Vi är nog vana vid ett mer direkt stödtänkande och fokuserar på de svagpresterande barnen. Sedan får det bli som det blir.
Jag har tidigare kritiserat Delegationen för jämställdhet i skolan för att förenkla frågan om pojkarnas dåliga skolprestationer. Standardförklaringen är att pojkarna är del av något som kallas “antipluggkultur” och att de bör skärpa sig. Skolan i sig betraktas som könsneutral och pojkarna är problembärare alternativt föremål för medvetandegörande.
I länken ovan tycks artikelförfattaren vara angelägen om att sprida budskapet – medvetenhet ger resultatförbättring. Tyvärr verkar problemet vara mer komplicerat och det statistiska underlaget är minst sagt motsägelsefullt.
Snart kommer maskulinitetsutredningens slutbetänkande och jag hoppas att Svend Dahl & co har lyckats hålla huvudet kallt och sinnet öppet för andra förklaringsmodeller.
Om vi ska kunna bryta trenden krävs det att skolan och lärarkåren vågar ifrågasätta sig själv och myten om könsneutral undervisning.
Tysta tankar 