Den verkliga mobbningen

Idag ropar alla på snabba åtgärder. Björklund vill skriva in vilka metoder som skolorna ska använda i skollagen. Forskarna ska ta fram underlag för program som är “evidensbaserade” (det betyder att metoden har fungerat på en skola i USA). Alla är överens om att det är viktig – alla är överens om att det är svårt.


Den största skillnaden tycks gå mellan dem som vill satsa på straff (flytta gärningsmännen) och de som tror på förebyggande åtgärder (livskunskap – värdegrundsarbete).

uglyducklinglge.jpg

Jag hör nog till den andra gruppen och mitt bidrag är en sång om utsatthet som jag vet har använts på skolor som har arbetat med utanförskap och mobbning. Det kanske är ett pekoral – men Richard Lindgren sjunger så vackert.

Det kan också vara så att ensamhet och ångest är en grundläggande känsla som är helt normal. Då blir det konstigt med alla dessa åtgärder som ska bota ett tillstånd som egentligen är själva utgångspunkten för livet. Du föds och dör ensam. Gemenskap är tillfällig. Kärlek är ingen rättighet. Livet är inte rättvist. Forgive and forget.

Ändå är det kanske möjligt att arbeta med relationer inom skolan. Jag måste bestämma mig för om jag tror att empati kan tränas fram. Om det finns en tradition att blunda för de verkliga övergrepp som sker – då är alla ansträngningar bra och alla juridiska försök att komma till rätta med problemet motiverade. Jag önskar att min tilltro till regeringens empati hade varit större. Nu skapar Jan Björklund ett system för konkurrens och sortering med ena handen och försöker trösta med den andra. Så gör en sann mobbare. Söndra och härska.

u8.jpg

Himlen gråter och fångvaktarna bekymrar sig över att fångarna är elaka mot varandra. Det kan vara så att skolan behöver mer luft.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det goda exemplet!

rb1.jpg

Ibland halkar jag ner i cynism och uppgivenhet. En kväll med ungdomarna från Rädda barnens musikprojekt botar mig den här gången. Fantastiska ledare och engagemang hos de skoltrötta eleverna som återfår glädjen genom att göra något de tror på. Och underbara tanter från Rädda barnen som skapar en värdig inramning – lite utanför det vanliga kommunala.

Livet som berättelse

Att lyssna på Filosofiska rummet och köra bil genom  Skåne på en söndagseftermiddag är en njutning. Dagens program handlade om människans förmåga att skapa mening åt sina liv genom att göra berättelser som ger sammanhang och betydelse åt det som skulle kunna beskrivas som meningslöst. Hur vi med ord försöker besvärja den stora förolämpningen – döden.

Peter Gärdenfors beskriver berättelserna som en evolutionär kraft. På ett individuellt plan vinner de personer som har förmåga att hitta på de bästa undanflykterna – på ett kollektivt plan vinner de grupperna som har de kraftfullaste myterna som förklarar varför just de har mycket att vinna på att hålla samman.

Människan tycks vara en varelse som hela tiden söker samband och är ytterst beredvillig att fylla i tomrum i berättelser. Om vi ser en tavla med två främmande människor så är de flesta av oss helt övertygade om att de har en gemensam historia och framtid. Vi står inte ut med slumpen som princip. Allt måste ha en mening – hela tiden.

Se på bilden ovan! Vilken relation har personerna till varandra? Jag har ingen aning men ändå fyllt i alla luckorna för att det ska bli meningsfullt.

Så mitt sommartips är att tanka ner en årgång filosofiskt rum och ladda mp3-spelaren. Podradio är vanebildande. Det är inte lika spännande som Stig Larssons nya bok – men mycket nyttigt för sådana som tvivlar på det goda samtalets kraft.

Den manliga gemenskapen?

…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.

u10.jpg

Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.

u11.jpgFrågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.

Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.

Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.

För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Estetik + pedagogik = pedagogik

u5.jpg

Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.u2.jpg

Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.

Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?

Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!

En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?

Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.

Gräv där du står?

u1.jpg

Eller gräv där du förstår?

skopa1.jpg

Utanför Malmö högskola brummar kraftfulla maskiner. Uttråkade akademiker rusar till fönstren och drömmer sig bort. Tänk om man ändå fick göra något nyttigt…

Visdomsorden från Timbuktu framstår som  tidsbundna. Vad har han gjort för att bli en del av detta pretentiösa och pompösa bygge? Citaten gör ett nervöst intryck av politisk korrekthet och smygdjup. Hur tänkte de?

skopa2.jpg

Fontänerna är också kontroversiella. Vid hård ostlig vind dränker de byggnaden i smutsigt hamnvatten. Ett cyniskt ögonblick tänker jag att detta är det närmaste verklighetskontakt vi kommer. Tur att fasaden är blank och konstruktionen av betong. Ingenting rår på vårt skyddande glasskal.

Vikten av att kunna säga R

o7.jpg

Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.

o9.jpg

Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.

sten4.jpg

Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.

En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.

När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.

Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.

sten3.jpgEn annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.

Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.

M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten

Dunka mig gul och blå?

romantik1.jpg

Ibland blir det konstigt att först läsa om tolkningar av en låt och därefter höra låten och se videon.

Årets sommarhit Dunka mig gul och blå har kritiserats för att uppmuntra till kvinnomisshandel. De kan inte ha sett videon! En stark kvinna som har hyfsad koll och tar det hon behöver från någon som råkar vara i närheten utan att skämmas. Bra sväng och trygg skånska. Klockrent.larare.jpg

Problemet måste vara att det är en kvinna som bejakar sin sexualitet och behov av närhet. Reaktionerna andas unken moralism.

Bilden av kvinnan som klok, kontrollerad och allt i genom god sammanfaller i stort med bilden av den gode läraren. Våra studenter lär sig ganska snabbt hur en lärare ska vara och rollen är mer än lovligt trång. Allt överdrivet smink, onödigt korta kjolar och generösa urringningar självsencureras bort – samtidigt som det snipiga draget runt munnen växer fram.
– Jag är lärare och vet hur det ska vara! Jag har rätt att uppfostra andra och jag ser mig som ett föredöme dygnet runt.

Självdestruktivitet och galna nätter på stan passar inte in i detta ideal. Jag förstår att föräldrarna helst vill anförtro sina barn till mogna personer. Men måste vi föra myten om lärarnas oändliga godhet vidare? Till sist kanske vi t.o.m. tror på den själv – och då är vi verkligen illa ute.

En vanlig och obehaglig tolkning av värdegrunden är att lärare ska vara särskilt snälla och trevliga. Att säga rätt sak, att tänka rätt och till sist också att känna rätt. Då får vi rätt att korrigera andra och det känns skönt.

Jag hoppas att Frida (om det nu skulle råka finnas något samband mellan sångerskan och innehållet i texten) som sjungit in Dunka mig gul och blå söker till Lärarutbildningen – och att hon i så fall fortsätter att “söka lite värme”

doris.jpgRisken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.

Om vi ska vara normalitetens fanbärare måste vi hitta andra förebilder än Doris Day. Hmmm… Groucho Marx skulle kanske kunna lära oss en del om det oförutsägbara lärandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

M-å-s-t-e s-e-s!

9114_page.jpgDetta är ingen kulturblogg och ibland kan jag nog kokettera med en viss antikulturell hållning. (Jag förstår inte och bryr mig inte)

Därför är det roligt att kunna rekommendera något av hela hjärtat – se William Kentridge utställning på Malmö konsthall! Recension i DN

Han lyckas vara så där lekfull och dödligt allvarlig som jag vill att konst ska vara. Berörande lättsinne och oräddhet inför ohyggliga ämnen. Hantverksskicklighet och ny teknik(den mekaniska dockteatern) historiska referenser till pionjärerna (de  animerade filmerna).

Jag funderar över om det är möjligt att hitta dessa kvaliteter i en institutionaliserad lärarutbildning. Kanske är det orimligt. Då delar vi upp konst och pedagogik och nöjer oss med en skola dränderad på allt mänskligt liv.

Nätbaserat lärande – bedömning

Idag har jag varit på kurs igen. Bedömning av nätbaserad undervisning. Det ligger i tiden, som man brukar säga.

Digitala medier ger utrymme för oceaner av kontroll. Varje diskussionsinlägg, läslogg, observation och reflektion kan bedömas och värderas utifrån någon form av kriterier.

Ett traditionelt sätt är att försöka mäta kvalitet genom kvantitet. Antalet inlägg ger en indikation på aktivitet. Problemet är att aktivitet antagligen inte är ett av kursens mål och därför inte bör bli föremål för bedömning. Bolognatänket är ganska tydligt på den här punkten.

hand2.jpg

Ett annat sätt att närma sig problematiken är att försöka skapa undervisningsformer som stödjer kollektiva processer (läs grupparbete). Lärare menar att det är viktigt men blir ibland nervösa av att vi inte vet vad som händer i grupperna och oroar oss för rättviseaspekten. Lösningen är återigen: kontroll.

Genom att arbeta med processbedömning går det att skapa kriterier för “den goda processen” där alla gör lika mycket och helst på ett sätt som tillfredställer läranas bild av hur ett arbete ska organiseras. Risken är stor att denna kontroll reducerar och banaliserar processerna. Vi vet inte bara vad studenterna ska lära sig utan även hur.

Det tredje temat var vikten av tydliga kriterier och tidig feedback. Föreläsaren uttryckte starkt betydelsen av att studenten förstod vad som förväntades och hur detta färgade av sig på resultatet.

Ingen har ifrågasatt att lotsning är en effektiv väg att lära små barn enkla färdigheter. Om uppgiften är att rita en fyrkant är det troligt att det är en framgångsrik metod att visa en förebild och korrigera alla andra former. Men vill vi ha detta tänkande på högre nivåer i utbildningssystemet? Jag oroar mig för det självständiga tänkandet och det oförutsägbara lärandet. Intuition står inte högt i kurs just nu.

che.jpg