Idag ropar alla på snabba åtgärder. Björklund vill skriva in vilka metoder som skolorna ska använda i skollagen. Forskarna ska ta fram underlag för program som är “evidensbaserade” (det betyder att metoden har fungerat på en skola i USA). Alla är överens om att det är viktig – alla är överens om att det är svårt.
Den största skillnaden tycks gå mellan dem som vill satsa på straff (flytta gärningsmännen) och de som tror på förebyggande åtgärder (livskunskap – värdegrundsarbete).
Jag hör nog till den andra gruppen och mitt bidrag är en sång om utsatthet som jag vet har använts på skolor som har arbetat med utanförskap och mobbning. Det kanske är ett pekoral – men Richard Lindgren sjunger så vackert.
Det kan också vara så att ensamhet och ångest är en grundläggande känsla som är helt normal. Då blir det konstigt med alla dessa åtgärder som ska bota ett tillstånd som egentligen är själva utgångspunkten för livet. Du föds och dör ensam. Gemenskap är tillfällig. Kärlek är ingen rättighet. Livet är inte rättvist. Forgive and forget.
Ändå är det kanske möjligt att arbeta med relationer inom skolan. Jag måste bestämma mig för om jag tror att empati kan tränas fram. Om det finns en tradition att blunda för de verkliga övergrepp som sker – då är alla ansträngningar bra och alla juridiska försök att komma till rätta med problemet motiverade. Jag önskar att min tilltro till regeringens empati hade varit större. Nu skapar Jan Björklund ett system för konkurrens och sortering med ena handen och försöker trösta med den andra. Så gör en sann mobbare. Söndra och härska.
Himlen gråter och fångvaktarna bekymrar sig över att fångarna är elaka mot varandra. Det kan vara så att skolan behöver mer luft.
Andra bloggar om: edömning, Högskola, Mobbning, Lärarutbildning, Normativitet, Skola, Personligt, Politik
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
En annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.
Risken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.
Detta är ingen kulturblogg och ibland kan jag nog kokettera med en viss antikulturell hållning. (Jag förstår inte och bryr mig inte)
Tysta tankar 
