Det finns en hemsida där du kan göra om dig själv till simpsonfigur. Skruva till lite knappar och bli en värdig medborgare i Springfield. Oemotståndligt tramsigt.
Det är oroväckande att jag valde en skolbakgrund till mig själv – jag måste börja jobba!
När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.
Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!
Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz.
Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.
Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige
Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.
Många minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.
Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?
Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.
Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)
Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.
Detta är en blogg som i-n-t-e handlar om min familj och privata liv, utan strikt avser att diskutera utbildningspolitiska och estetiska frågor. Nåja – så tänkte jag kanske en gång innan jag förstod att allt hänger samman och att det privata är politiskt. Men för att inte helt bryta mot mina självpålagda restriktioner hänger jag på en lite diskussion om bildnings värde.
Vår dotter har tagit en strålande examen (first!) vid ett ansett universitet (Manchester) i ett spännande ämne (Politik och modern historia). Som förälder är jag mer än stolt och glad över att få vara med om en examensritual som inte liknar den svenska. Konstiga hattar, mantlar, processioner och ritualer som går tillbaka till en tid då universiteten verkligen var esoteriska bildningstempel och inte utbildningsfabriker.
Jag anar att det finns en annan syn på utbildning jämfört med i Sverige. Vi tycks verkligen tro att de högskoleförlagda yrkesutbildningarna i någon mening verkligen lyckas förbereda för ett framtida yrke och vi lägger ner mycket energi på att se till så att alla delar packas ner i det som ibland kallas en yrkesväska. Lärarutbildningen är antagligen extremast i denna hållning. Allt ska med och lobbyistproducerade larmrapporter om brister i konflikthantering, lästräning, idrottsfostran osv skakar om utbildningen med jämna mellanrum.
I England tycks en del av den gamla Humboldtinspirerade synen på bildning leva kvar. En kille som går ut som kursetta från ett fint universitet i latin kan nästa dag erbjudas ett toppjobb i en bank. Ledningen vet att han inte är dum och antagligen kan lära sig hantverket snabbt. Så tänker vi inte i Sverige. Här finns rester av en gammal planekonomi som på något sätt försöker styra utbildning mot någon form av efterfrågan. Vi (högskolor) producerar arbetskraft och försöker också övertyga studenterna om att investera i sin framtid.
Den engelska oblyga meritokratin (att sålla fram de smartast) krockar med den svenska massutbildningsidén. Alla ska med och ingen ska slås ut.
Jag läser dagens understreckare i Svd om bildning. Vilken bra tidning det är!
Nu beträder jag ett känsligt område och skriver försiktigt. Det handlar om hur Lärarutbildningen marknadsför sig och hur vi tilltalar blivande studenter.
Bakgrunden är att vårt huvudämne Barndoms-och ungdomsvetenskap (BUV) har nästan 500 sökande till 280 platser. Flera andra huvudämnen har svårigheter att fylla sina platser. Ur samhällets och lärarutbildningens perspektiv är det en bra idé om vi kan locka över en del av de studenter som inte får plats på BUV till andra huvudämnen. Men jag menar att det är förolämpande mot studenterna att i det brev som gått ut till alla studenter rikta den direkta uppmaningen:
Välj i stället huvudämnena Svenska i ett….o.s.v (här följer en uppräkning av de andra huvudämnen som riktar sig mot förskola och grundskolans tidigare år)
Det vore mer respektfullt att utgå ifrån att studenterna har gjort ett medvetet och klokt val. Rimligtvis har de studerat kursplaner, hemsida och diskuterat med kamrater som går utbildningen. De kanske har ansträngt sig för att få de betyg som krävs för att nå sitt mål. Då blir det underligt att utbildningsanordnaren uppmanar studenten att välja något annat!
Om vi sålde korv kanske det skulle gå att lura på kunden prinskorv i stället för falukorv (jag strök alla elakare liknelser) men här handlar det faktiskt om vuxna människors livsval!
Formuleringen är kränkande mot studenterna – men även mot oss som arbetar på BUV och framhärdar i tanken på att huvudämnet har nått sin framgång av egen kraft och att det finns en kvalitet som är värd att försvara och utveckla.
Det går inte lika bra med selleri!
Däremot hoppas jag att många blivande studenter kommer till Lärarutbildningens öppna hus den 20/8 kl 17.00 och jag tror att en hel del av de som inte fick plats på BUV kommer att finna sig väl tillrätta på andra huvudämnen.
Men vi ska erbjuda alternativ – inte uppmana till negativa val!
Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.
Det kommer en flod av handböcker (en till) som ska hjälpa pedagogerna att omsätta jämställdhetsutredningarnas retorik till praktiska tips. En del är oblygt normativa och upprättar nya ideal
Med läroplanen i ryggen tågar personalen ut och styr och ställer i föräldrarnas livsvärldar.
– Vi har ett uppdrag att motverka traditionella könsrollsmönster och stereotypier.
Var det Lenin eller Mao som sa att man måste krossa ägg för att göra en omelett – eller hur var det nu om revolutionen som tebjudning? När det gäller barn är det inte så noga med den personliga integriteten. En kränkning mer eller mindre gör liksom ingen skillnad för de äppelkindade pedagogerna. De kämpar ju för en god sak!
Våra studenter får ibland i uppgift att göra observationer utifrån ett genusperspektiv och resultaten är ofta starkt bekräftande (tänk att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor) eller moraliserande (vi måste gömma allt som är könskodat som bollar, dockor, verktyg, pärlplattor o.s.v.) de kommer antagligen att älska dessa tipsböcker som gör barnen till objekt och uppfostran till projekt. Där de dessutom tilldelar sig själv en självklar plats bland de goda.
Jag lyssnade på Tina Rosenberg som var ganska förskräckt över den fyrkantiga människosynen som manifesteras i dessa uppfostringsprojekt. Det är bara förnamnet.
Samtidigt finns det också röster som försöker skapa en frihet i förhållandet mellan det gamla och det nya. Det kompetenta barnet skulle då kunna välja sin egen väg och konstruera något som inte självklart kan beskrivas som del av könsmaktsordning. Men denna teori är krävande eftersom vi då måste lita på barnet och låta det experimentera med ytterligheter. Våldslekar och sminkorgier blir en del av identitetsarbetet. Det kräver självförtroende hos pedagoger som går denna väg.
Jag blir generad när jag möter pedagoger som tror att valet mellan rosa och blått är en avgörande fråga. Upplevelsen av misslyckande när traditionella mönster tonar fram är en del av föräldraskapets prövningar. Att socialiseras innebär innebär alltid ett mått av imitation.
På högskolan råder en viss förvirring. Är vi en del av den traditionella likhetsfeminismen som intar en starkt moraliserande hållning och agerar som en utlöpare av den sociala ingenjörskonsten – eller finns det tendenser att närma sig frågan om genus utifrån en mer postmodern position?
Det innebär att se de förhatliga “rollerna” som lika sanna och viktiga som det där mystiska “jaget”. Då blir det inte självklart att det ena är falskt och det andra är äkta. Det största förtrycket blir att konstruera ett könsneutralt ideal och skuldbelägga allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteter.
Motsatser attraherar – skrämmer och lockar.
Ibland försöker jag följa den feministiska debatten och blir förvånad över upprördheten kring stereotypier. En engelsk bok med titeln Dangerous book for boys väcker starka känslor. De goda råden till pojkar uppfattas som ett svårt övergrepp. Tanken på olikheter mellan barn är provocerande. I vuxenvärlden är toleransen större – eller är lusten att forma mer oblyg när det kommer till barn?
Jag känner igen ryggmärgsreflexerna från när vi gjorde Pojkaktiga sångböcker och många trodde att “det är sånger som bara pojkar får sjunga”. Ingenting kunde vara mer fel. Det är nästan tolv år sedan vi gav ut den första skivan och jag blir nästan nostalgisk. Hur tänkte vi?
Jag minns att Svenska Dagbladet beklagade sig på ledarplats över den tilltagande våldsfixeringen i samhället (tio år senare fick jag ett underbart brev från Birgitta Kurtén Lindberg som sent omsider hade lyssnat på skivan tillsammans med sina barnbarn och blivit charmerad). Jag minns samtal från övre Norrland med grova mansröster som menade att det var på tiden att nån sa ifrån om fjolleriet. Jag har vaga minnen av att vi försökte öppna en diskussion om vilka ämnen som var möjliga att sjunga om. Idag när nappar och blöjor säljs med dödskallar på – ja då känns det besynnerligt avlägset.
Tvåan var mer genomarbetad och hade nog ambitionen att verkligen ifrågasätta den kvinnliga maktutövningen på förskolan. Kanske lite väl djärvt och djupt. Häxan som metafor för den kontrollerande moderligheten – superhjältarna som redskap för identitetsarbete. Men vi spelar bra och historien hänger nästan ihop.
Den tredje skivan handlar om ensamhet och utsatthet. Värstingen Sonny som har förlorat tilltron till allt och alla men hittar någon form av gemenskap på pensionat Samuraj.
Det är nog dags att göra en ny skiva utifrån en manligt feministisk postmodernistisk position. Finns det?
Andra bloggar om: Normativitet, Förskola, Lärarutbildning, Högskola, Mobbning, Genus, jämställdhet, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, media
Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.
Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Ett arv att bryta – en tradition att begrava.
På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.
Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.
På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).
Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Normativitet, Bedömning, Högskola, Mobbning, studentinflytande, Förskola, Genus, Skola, Politik, Personligt, Utbildning, jämställdhet,
Jag läser inte DN regelbundet och missade en godbit från ständigt denne Björklund.
Janne kommenterar på sin blogg och jag vill bara stå bredvid och heja på! Det är absurt och farligt om landets regering tror att språkutveckling enbart handlar om färdighetsträning, tester och sortering. Nervösa kommuner köper in paket som LUS och TRAS för att visa att de gör någonting mätbart.
För den som vill veta mer om Söderbergs tankar finns länkar till två filmer om Tidig läs- och skrivlek till höger under film. De är spännande och inspirerande (hoppas jag) men visar inte den enda eller viktigaste vägen till språklig utveckling. Leken, leken, leken…
I Malmö satsades länge på något som kallades “Språkförskolor”. Det var en uppenbar oförskämdhet mot stadens övriga förskolor.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, Förskola, Utbildning, Skola, Personligt, Politik
Niklas Orrhenius sammanfattar diskussionen om betyg i dagens Sydsvenska på ett utomordentligt bra sätt.
En nära vän frågar efter att ha läst artikeln
– Om nu forskarna är så överens – varför syns och hörs de inte i debatten?
Förklaringsmodeller:
Jag lutar åt den senare teorin och fruktar även att forskningen marginaliseras ytterliggare genom att regeringen har övergått till enmansutredningar där s.k. experter levererar den politiskt beställd texten. Jag menar: vem är egentligen Hans Albin Larsson? Mannen som ska avgöra den svenska skolans framtid genom stadieindelningar och tidiga betyg!
Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, studentinflytande, Mobbning, Lärarutbildning, Normativitet, Skola, Personligt, Utbildning, Politik
“Det är enbart av akademiskt intresse” – Så brukar sportjournalister beskriva matcher som är fullständigt betydelselösa. Alla medaljer är fördelade och ingen annan än de verkligt fanatiska skulle kunna tänka sig att slösa tid på att följa och beskriva evenemang som alla vet är meningslösa. Därför är det spännande att just den akademiska idrottsvetenskapen har fått 2,5 miljoner till sin verksamhet. Grattis!
Jag googlade uttrycket och fann att Engels använde samma ord i ett brev till Bebel 1884 där han diskuterade revolutionens militära förutsättningar. Sportjournalisterna rör sig på historisk mark. Men Google ger lika många referenser till sidor där uttrycket används som om något är mycket viktigt.
Jag lever i två världar. På högskolan är akademin det högsta goda. Utvalda väktare försvarar kvaliteten mot oönskade angripare och i seminariernas slutna rum granskas vetenskapligheten utifrån stränga principer. Även om alla vet att vi inte vet någonting om verkligheten så är det ändå viktigt att inte veta något på rätt sätt. Denna ickekunskap måste vara underbyggd på ett korrekt sätt. Den postmoderna teoribildningen låter sig inte enkelt omsättas till metodik och didaktik. Allt är kontext, konstruktion och diskurs.
Samtidigt finns det en stark tilltro till att forskningen ska visa vägen. Björklund vill enbart ha evidensbaserade antimobbningsmetoder. Högskoleverket vill lösa professionsutbildningarnas problem genom fler lektorer och bättre examensarbeten. Till och med fack och arbetsgivare trallar med i denna våg av förhoppningar. Lärare måste få forska och rektorerna blir en sorts vetenskapliga ledare med minst magisterkompetens.
I denna världsbild representerar vetenskapen det rena – drömmen om att kunna beskriva något på ett objektivt sätt. Pedagogiken är dömd att befinna sig i ett normativt smutsigt rum. Alla tankar om hur man bör undervisa riskerar att avslöjas som tidsbundna och ofullständiga.
Skulpturen som står i lärarutbildningens entréhall heter Patterns of failure. Det gillar jag – vi som arbetar här borde tillbringa minst tio minuter per dag i meditation över det faktum att vi alltid kommer att misslyckas (åtminstone i någon betydelse) och att vi därför alltid kommer att tillhöra förlorarnas skara. Frågan är om vi lyckas bära detta förhållande med värdighet – eller om vi måste blåsa upp vår egen betydelse för att dölja ofullständigheten.
Folk brukar vara snabba att se symboliska fallosar i olika sammanhang. Denna jättepelare väcker andra associationer. Den kanske pekar på det ömkliga och sårbara i en manlig kultur. Ett monument över misslyckandet – går det att ens tänka sig?
Jag vet inte hur jag ska tolka det faktum att skulpturen har blivit smutsig och att den ska rengöras under sommaren. Det finns en underhållsplan för att vårda våra spår av misslyckande.
Bolognarationalitet och detaljerade kriterier gör att vi utbildare tvingas allt längre in i illusionen av kontroll. Utbildning är mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad studenter behöver och krampaktiga försök att mäta detta på ett trovärdigt sätt.
Traditionen att se läraryrket som en form av hantverk är svag och dess försvarare i en utsatt position. Tyvärr är nog bilden av den rena akademin lika hotad. Högskolan är inte längre platsen för bildade samtal kring upphöjda ämnen.
Tysta tankar 