Forskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.
Inom dramaturgi finns begreppet redundans som ungefär betyder förutsägbarhet. Vi anar hur filmen (och livet!!) ska sluta, men vi njuter av den lilla spänningen som finns i tvivlet. Kommer de att hitta ett botemedel även detta avsnitt? House är en modern hjälte; elak och hänsynslös – men den person du verkligen vill möta den dag du är sjuk. Sanning kostar – lögnen dödar.
Efter denna långa omväg vill jag försöka att konstruera samma romantiska syn på forskningen inom skolans område. Tänk dig serien där barn med läs- och skrivsvårigheter tas in för observation. De skarpa hjärnorna diskuterar olika åtgärdsförslag och och efter sex misslyckade experiment hittar de just den metod som fungerar på just detta barn.
Nästa dag går vi ut med de sensationella rönen i en vetenskapligt granskad tidning som landets alla lärare tar del av. En vecka senare har pedagogiken i västvärlden förändrats. Sanningen segrar och de dåliga pedagogerna drar sig skamset tillbaka.
När regeringen nu anslår pengar till forskarskolor för aktiva lärare – då kanske vi kan uppleva denna berättelse förverkligad på kommunal nivå. Varje dag.
Jag är ganska förtjust i mitt nya ocyniska jag… Hoppas det varar till nästa veckas avsnitt. Just nu vill jag inte tänka på farorna med att överföra en naturvetenskaplig kunskapssyn till humanistiska områden.
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Tysta tankar 