Medierådet har gett ut en skrift om hur barn använder datorspelet World of warcraft. Rapporten pekar på ett grundläggande problem i att föräldrar inte förstår den sociala sidan av spelandet.
I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.
I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.
Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?
Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…
Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.
Små barn är läraktiga – dåraktigt läraktiga! Som småbarnsförälder var jag löjligt stolt över alla fakta som mina barn kunde leverera. Det fanns liksom ingen gräns för kapaciteten.
Jag har vissa principer som t.ex.
