Jag bläddrar försiktigt i en ny bok skriven av 23 professorer med anknytning till förskolan. Det är ett imponerande fredsprojekt att knyta samman olika högskolekulturer och forskningstraditioner i en lärobok.
Är det bara jag som tycker att den pompösa titeln gränsar till det tautologiska?
Kanske mer pleonasm?
Det känns riskabelt att kritisera innehållet när så många namnkunniga personer medverkar och garanterar den akademiska kvaliteten.
Jag gillar omslagsbilden!
Nej så enkelt är det inte. Högskolestudier är inte lösningen på samhällets problem. Men bilden sätter igång tankarna. Vad händer när ett land faller isär?
Det här programmet kommer att prägla bilden av Malmö. En flat polis som säger att rabbinen är “väldigt självmarkerande” och en vänsterpolitiker som hänvisar till handlingsplaner – jag vrider mig i soffan.
På Twitter menar många att det är skolans fel och att vi måste satsa mer på värdegrunden. Ibland tror jag att omvärlden överskattar skolans makt över tanken.
I våra studenters böcker beskrivs ofta barn som kompetenta. Det tycks ofta vara någon form av slagord och jag ser starka tendenser som pekar åt rakt motsatt håll.
Se filmen om ett starkt barn!
Vi talar ofta om leken och samlärandets betydelse. Den här filmen tror jag går att använda som diskussionsunderlag för att förstå läroplanen.
Vad innebär det att skapa förutsättningar?
https://twitter.com/frokenann/status/554736508117057537
Jag är nog en av skolvärldens tröttaste bloggare. Argumenterar inte, analyserar inte, underbygger inte – skriver under.
Gör det du med!
Jag är mycket nyfiken på hur Twitter fungerar för myndigheter och företag. Antagligen är det strängt reglerat vilken typ av budskap som ska kommuniceras och det finns ringa utrymme för det personliga tilltalet (som jag menar är Twitters egentliga charm).
Om man dessutom är en myndighet som ska granska andra är misstag extra känsligt – och roligt för oss andra.
Som tur är kom den här dementin snabbt och misstaget lär inte sätta några djupa spår i Inspektionens anseende. Däremot föreställer jag mig att andra myndigheter kan använda det i sin internutbildning för informatörer.
Frågan är om det var ett tekniskt misstag (oj – jag råkade vara inloggad på fel konto???) eller om det faktiskt var en tjänsteman som ville sprida tidningsartikeln?
Jag är lite förvånad över hur nöjda alla inblandade tycks vara. Någon kanske skulle problematisera den här formen av skolutveckling uppifrån?
Vad händer på den kollegiala nivån?
En studie visar att barn blir mindre nyfikna när lärare undervisar på ett skolliknande (vad nu det är) sätt.
Why might children behave this way? Adults often assume that most learning is the result of teaching and that exploratory, spontaneous learning is unusual. But actually, spontaneous learning is more fundamental. It’s this kind of learning, in fact, that allows kids to learn from teachers in the first place. Patrick Shafto, a machine-learning specialist at the University of Louisville and a co-author of both these studies; Noah Goodman at Stanford; and their colleagues have explored how we could design computers that learn about the world as effectively as young children do. It’s this work that inspired these experiments.
These experts in machine learning argue that learning from teachers first requires you to learn about teachers. For example, if you know how teachers work, you tend to assume that they are trying to be informative. When the teacher in the tube-toy experiment doesn’t go looking for hidden features inside the tubes, the learner unconsciously thinks: “She’s a teacher. If there were something interesting in there, she would have showed it to me.” These assumptions lead children to narrow in, and to consider just the specific information a teacher provides. Without a teacher present, children look for a much wider range of information and consider a greater range of options.
En skicklig lärare måste alltså kunna ta några steg tillbaka ibland. Men det visste vi nog.
Tysta tankar 