… och det självpåtagna förbudet mot att skriva elaka saker om Lärarutbildningsutredningen känns mer och mer som ett straff.
Därför gör jag en mycket diskret länkning till Tomas Kroksmark som inte har samma hämningar som jag.
I min första läsning av En hållbar lärarutbildning känner jag en doft av vetenskapligt kamaraderi. Det är inte bra.
Diskussionen om Lärarutbildningsutredningen är underlig. Lyckliga IT-entusiaster jublar över att utredaren har sagt att IT är viktigt. Forskarsamhället tycks glömma alla sina tvivel inför utsikten om nya friska miljoner.
Själv är jag misstänksam på gränsen till rättshaveri och inser att mina inlägg är alldleles för många och fullständigt onyanserade!
Lista över blogginlägg om lärarutbildning på Bloggar.se
För ett tag sedan hade jag en positiv vecka. Nu inleder jag en ödmjuk period och hoppas den varar längre än 20 minuter. Det är inte lätt att vara Pöjk.
En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.
Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.
De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform
Det nya författningsförslaget (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.
En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.
Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.
För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?
Jag besöker studenter på en förskola och häpnar över hur duktiga femåringarna är på att läsa, skriva och räkna. I HUT lyfts dessa färdigheter fram som centrala uppdrag för skolan och djupt problematiska att förverkliga. Perspektivet tycks vara det svaga barnet som ska botas och lyftas genom ytterst sofistikerade metoder som länge varit bortglömda under flumperioden – men som nu återupptäcks genom en heroisk arkeologisk insats av utredaren.
Jag tänker ibland på min första rektor som sa:
– De flesta barn lär sig läsa, trots skolan!
Jag är orolig över vad alla de barn som redan när de kommer till skolan faktiskt kan räkna, läsa och skriva. Svenskämnet reduceras till en träning av vissa färdigheter och avfunktionaliseras. Kommunikation i meningsfulla sammanhang avfärdas som rester från flumskolan?
Matematikämnet -ja man kan fundera över dess vacklande status, låga resultat i internationella mätningar och lågt söktryck till utbildningen, men jag tror inte att mina kolleger som utbildar matematiklärare ser fram emot en formalistisk matematikträning av femtiotalsmodell.
Det går inte så bra för 9a i gymnasiet. (Länk DN) Jag älskade barnen i serien men var generad över det ständiga tjatet om betyg som på något sätt var det överordnade värdet.
Serien tycktes kunna legitimera vilken åsikt som helst men helheten är positiv. Skolan diskuteras i hoppfulla termer. Lärare kan göra skillnad. Vi behöver våra hjältar.
Jag tror att mina kolleger betraktar mig som en sådan där mystisk IT-eldsjäl som brinner för datorer i undervisning. Det är delvis en behaglig position med viss makt kopplad till dessa färdigheter. Studenterna kommer till mig med underdåniga frågor om nätverk, lösenord och konfigurationer. Oftast hänvisar jag dem till supporten med en suck av lättnad – men ryktet som IT-entusiast får jag leva med.
När jag läser reaktionerna på Lärarutbildningsutredningens förslag om att upphöja IT till övergripande perspektiv blir jag lite tveksam. (Se t.ex. KK-stiftelsen 2 – jag vet – bit inte den hand som föder dig!)
Vill jag vara en del av denna frustrerade längtan efter modernitet som på något sätt kopplas samman med status? Många IT-pedagoger tycks se sig som missförstådda missionärer i ett kallt och ogästvänligt skollandskap befolkat av teknikfientliga fossiler.
Ett försök till nyansering gör Daniel på Babels torn:
Istället så visar datorn för mig, som aldrig förr, att läraren behövs. För om man ska få till autonomi och intresse hos eleverna behövs en människa bakom utbildningen, någon som bryr sig om vad eleverna gör och vad de lär sig. Någon som funderar över hur intresse och motivation blir till, hur elever lär sig och hur man kan bedriva undervisning med och mot förutsättningarna.
Då behövs det också en lärarutbildning med helhetssyn på barns utveckling – inte den ängliga ålders- och färdighetsfixerade produkt som Franke presenterade i onsdags.
Jag har skämts över att tillhöra en högskolevärld som hukat under trycket från mediers bild av den dåliga svenska skolan och den ännu sämre lärarutbildningen.
Nu har tolv ledande företrädare tagit bladet från munnen och jag ser fram emot en omröstning i Riksdagen där ledamöterna tar ställning utifrån intellektuell och moralisk övertygelse!
Läs här: UNT
Lärarutbildningsutredningen presenterades idag. Medierna (TT) valde att lägga fokus på det populistiska och ganska okontroversiella förslaget om antagningstester för blivande lärare. Det är ingen ny tanke – tidigare har den hindrats av juridiska skäl. Det är ett förslag som mycket väl ryms inom nuvarande utbildnings ramar.
Franke förespeglar på lösa grunder färre avbrott och höjd status.
Jag tror också att intervjuer kan vara en bra – men ytterst dyr åtgärd om den ska genomföras på ett rättssäkert sätt. Kriterierna vid dessa gallringar misstänker jag skulle gynna en traditionell typ av lärare.
Jag möter omogna artonåringar som under sin utbildning förvandlas till underbara lärare. Deras utveckling är på många plan oförutsägbar, m-e-n rätt erfarenheter, rätt undervisning och rätt personlighet kan göra underverk. Den största och svåraste förändringen är att försöka befria dem från gymnasieskolans nervösa ledtrådssökning och ge dem självförtroende att våga tänka själv. För att bli bra lärare måste de befrias från sina tidigare skolerfarenheter och föreställningar om rätt eller fel.
Alternativet är essentialistiskt: VISSA ÄR FÖDDA TILL LÄRARE! Frågan är då varför de ska gå fyra år på en utbildning?
Mikael Alexandersson summerar kritiken mot den lärarutbildningsutredning som släpps den 3/12. Jag tänker att landets högskolor varit skamligt tysta oförklarligt länge. Nu gäller det att ta tillbaka initiativet från Björklundsekten och avvärja den intellektuella katastrof som hotar landets lärarutbildningar.
Om flertalet lärosäten förhåller sig sakligt kritiska kan detta knappast viftas bort med att just lärarutbildare i allmänhet skulle vara rigida eller sätta sina egna intressen framför de blivande lärarnas och den pedagogiska yrkesverksamhetens behov.
Vi får väl se…
Tysta tankar 