Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen och det som från början såg ut att bli en jämn och underhållande match håller på att urarta till rena slakten. Någon borde kasta in handduken nu innan utredningens alla brister avslöjas i Riksdagen. För det går väl inte att bygga en proposition på ett så här undermåligt underlag?
Den didaktik som intresserar sig för hur lärare väljer innehåll i konkreta klassrumssituationer eller hur innehållsliga och formmässiga val av abstraktionsnivåer i förhållande till elevens möjligheter att lära och förstå – den typen av didaktik finns inte alls representerad i förslaget.
Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan. Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.
1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:
statusberoende
lönefixerade
ämnesromantiker
flexibilitetslängtande
omsorgsovilliga
skolutvecklingsmotståndare (för många möten)
Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.
2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.
Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.
Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.
Tänkt scenario Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:
1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.
2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende
3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.
4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.
5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.
6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.
Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…
Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner i osynliga kanaler.
Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.
Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet. Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.
När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.
Jag lyssnar på Studio 1 där Maria Wetterstrand mosar den folkpartistiske papegojpolitiker Christer Nylander i frågan om ämnesundervisning på modersmålet.
Samtidigt minns jag med en viss saknad en tid då det fanns ett stort statsbärande parti som hade en tydlig hållning i skolfrågor. Nu hukar socialdemokraterna nationellt och lokalt. Planen tycks vara att att undvika strider som avslöjar den inre splittringen samt att lägga sig så nära Folkpartiet som möjligt.
Jag borde kanske starta en rostblogg? Mina skolpolitiska inlägg känns alltmer krampaktiga och jag orkar inte ens kommentera den låtsasutredning som Björklund har beställt av Skolverket.
Trovärdighet tar lång tid att bygga upp – men går snabbt att förstöra. Eller hur Per Thullberg? DNSvD
Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
I den femte delen kritiserar han förslaget att genom kortare utbildningen utestänga förskollärarna från forskning. Samtidgt pekar alla hans erfarenheter på att intresset från förskolan överstiger grundskolans grovt.
I kommentarerna diskuterar Inga M olika förklaringsmodeller.
Tomas Kroksmark fortsätter sin skoningslösa granskning av Lärarutbildningsutredningen
Det är givetvis möjligt att uppfatta namnet på utredningen på så vis att utredaren blinkar lite åt oss som läser. Men i sammanhang som dessa är det äventyrligt eftersom det kan finnas sådana som jag som i sammanhang som detta inte har lust att uppfatta den typen av skämt eller ironier.
En dag kanske Björklund & co upptäcker att de tankar som bär upp utredningen är betydligt mindre hållbara än de jordbruksredskap jag fotograferade under morgonens promenad.
Jag handleder examensarbeten och ett grundläggande problem är kravet på teorianknytning. Studenterna förväntas förklara skillnaderna mellan olika pedagogiska filosofier och det är en otacksam uppgift. Ofta blir det ytligt och slagordsmässigt.
Vygotskij är trevlig för han tror på samarbete, fantasi och att vuxna kan dela med sig av sina erfarenheter i nån konstig zon.
Piaget är omodern för han menar att kunskapsutvecklingen är individuell och sker i stadier.
Skinner är helt omöjlig eftersom han menar att straff och belöning är effektiva metoder.
Bristen på sammanhang och djup i kunskaperna faller delvis tillbaka på oss lärarutbildare. Men i jämförelse med Lärarutbildningsutredningen HUT:s text framstår dessa examensarbeten som små under av ambition och komplexitet.
Jag försöker förstå vad det är för färdigheter som HUT vill att framtidens lärare ska bära med sig från sin utbildning. Tomas Lindroth beskriver sina erfarenheter från möten med dagens studenter.
Jag känner igen en hel del och funderar över våra försök att beskriva kompetenser i kursplanemål och progressionstrådar. Antagligen kommer dessa att vara föråldrade innan bläcket har hunnit torka i skrivarhuvudet.
Kanske handlar det om högskolornas självbild – vi vill gärna tilldela oss någon form av roll i utvecklingen. Tanken på att det är någon annan som styr är oroande.
Jag handleder examensarbeten och ett grundläggande problem är kravet på teorianknytning. Studenterna förväntas förklara skillnaderna mellan olika pedagogiska filosofier och det är en otacksam uppgift. Ofta blir det ytligt och slagordsmässigt.
Tysta tankar 
