
Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner i osynliga kanaler.
Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.
Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet. Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.
När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.
Rostmusik 12
“I´m gonna burn diesel and dinosaur bones”