En sorglig nyhet om Danmark publiceras i min tidning.
I ett svar till folketinget skriver hälsoministern Bertel Haarder från borgerliga Venstre att sjukhusen i första hand ska se till anställda med slöja ersätts av annan personal om patienten så kräver. Om det inte går att ordna har patienten rätt att bli förflyttad med ambulans till ett annat sjukhus, skriver tidningen Politiken.
61% av de 568 läsare som har reagerat på artikeln säger sig ha blivit “glada”.
Jag vet vad som gör mig glad.
I en annan tråd försöker Jan Lenander förklara skillnaden mellan två svåra begrepp.
Niklas Orrenius beskriver i Sydsvenskan vikten av vara tydlig i de här frågorna:
I Malmö tingsrätt berättar rådman Monica Nebelius vad som hände med den SD-nämndeman som gladdes åt att en muslimsk kvinna blivit påkörd.
”Han fick fortsätta. Jag tror att de hade ett samtal med honom och därefter var det slut med det”, säger Monica Nebelius.
På väg ut från Malmö tingsrätt möter jag tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem. Han ser stora problem med nämndemän från SD på grund av partiets antimuslimska retorik:
”Hur rättvist känns det för en muslim att en sverigedemokrat är med och dömer? Jag är rädd att förtroendet för domstolen minskar.”
Vi diskuterar ofta begreppet literacy som ibland används om kommunikativa färdigheter i samband med språk. Förvirringen är stor och Langwitch ställer viktiga frågor på sin blogg:
Samtidigt försöker vi definiera digitalt lärande och idag tangerar de två begreppen varandra. Allt oftare nämns de åtta nyckelkompetenserna som EU pekar ut. Idag räcker det inte med att kunna läsa.
Vi firar Mors dag under ganska måttfulla former. Pizzeria Empoli i Sjöbo är ett bra exempel på lyckad integrationspolitik. Bara konsten (se nedan) gör resan värd och maten är god och riklig.
Jag läser Niklas Orrenius bok om rasismen i Sverige Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det kan bli en spännande valrörelse och pressens försök att tiga ihjäl SD har misslyckats.
Det har varit några plågsamma veckor för oss som har anknytning till skolan i Vellinge. Jag tror att det har varit särskilt obehagligt för de lärare som jag vet jobbar hårt med att förankra läroplanens värdegrund hos eleverna att mötas av tidningsrubriker där kommunens starke man sprider grodor omkring sig.
I dagens Sydsvenska berättar Magnus Wigström om hur de ensamkommande flyktingbarnen är en resurs för skolarbetet.
På måndagsmorgonen välkomnades Mohammad i klassen. Eleverna berättade vad de heter och Mohammad berättade lite om sig själv.
Innan han kom till Sverige några veckor tidigare hade han varit på flykt i ett år. Han har förlorat familjemedlemmar och fruktade för sitt eget liv.
Plötsligt handlade diskussionerna inte längre om några flyktingbarn som eleverna aldrig träffat, utan om en pojke lika gammal som de själva som upplevt och sett fruktansvärda saker.
– Det blev så påtagligt, och eleverna blev tagna, säger Magnus Wigström som tror att den nya erfarenheten är nyttig för eleverna.
Jag har länge haft problem med USA. Den oblyga exploateringen av andra länder och en utrikespolitik som bara nödtorftigt lyckats dölja de egna intressena gör det svårt att känna någon entusiasm för ett folk som pendlar mellan naivitet och cynism. När jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen faller bitarna på plats och bilden av ett ovanligt ruttet samhälle träder fram. Den 11/9 var händelsen som avslöjade hur tunn fernissan av civilisation var.
Min lille vän ser annorlunda på det stora landet i väster. Han älskar alla myter, filmer och musik som skapas i den kulturella smältdegeln. Allra mest drömmer den lille vännen om att få åka till New York och delta i firandet av fyrahundraårsjubileumet.
Själv har jag läst boken, sett filmen och köpt T-shirten. Flera gånger.
Däremot läser jag gärna Olof Palmes understreckare från 1949 om The naked and the death av Mailer. Samma blandning av olust och fascination som jag känner idag 60 år senare.
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tornhuset och fiskargumman
Fem händelser med Malmöanknytning utmanar mig på olika plan.
1) Demonstrationen för yttrandefrihet och Israels rätt att existera hotas av inte så fredliga motdemonstranter. Sydsvenskan. 2 , 3, , 4 , Knuff
Vilken sida av Stortorget ställer jag mig på?
2) Svenskan beskriver i ett stort reportage hur Sverigedemokraterna etablerar sig på den skånska landsbygden och hur främlingsfientligheten breder ut sig. En viktig fråga är hur de etablerade partierna ska förhålla sig om SD kommer in i riksdagen. Vill jag att de ska behandlas som ett demokratiskt parti?
3) De rasistiska och våldsbenägna poliserna sprider skam över en stor yrkesgrupp. Sydsvenskan Går polisens anseende att rädda bland invandrare och ungdomar? Är inte polis och lärare en del av samma statliga maktutövning?
4) Den mördade 26-åringen begravdes i veckan. De häktade ungdomarna fortsätter att tiga och spekulationerna växer. Flashback Skräckscenariot är ett hatbrott mot svensk homosexuell av radikala islamister. Hur skulle rättsväsendet se på ett rasistiskt brott mot svenskar?
5) Låtsasutredningen om radikala islamistiska grupper visade vara ett svårt bakslag för regeringen – men fanns det något i den som var värt att diskutera trots de vetenskapliga bristerna? Länk 2
Berlin är en provocerande stad. Vacker, vänlig och inbjudande. Pompös, skrämmande och med en historia som rymmer något av det hemskaste mänskligheten känner till. Monument finns överallt – och människorna lever i skulden på ett sätt som ligger på gränsen till självplågeriet. Åtminstone för unga människor förefaller det vidrigt att ständigt behöva stå till svars inför Hitlers brott.
Nu diskuteras om Forum för levande historia ska få i uppdrag att upplysa om kommunismens brott. Statlig historieskrivning är plågsam och antagligen var det ett misstag att bilda organisationen. Borgerliga debattörer försöker använda någon form av kålsuparteori för att rättfärdiga regeringens stolligheter.
1 2 3 4 5 6 Blogge sammanfattar
Det räcker med att åka till Berlin och gå på Murmuseet. Det är den sista resten av den hatade muren och ingen går oberörd därifrån (Checkpoint Charlie däremot är en turistfälla och helt möjlig att undvika)
Vid Museuminsel ligger resterna av Palast der republik. Denna jättelika byggnad håller på att rivas. Stål, betong och asbestrester fraktas bort på pråmar längs floden Spree. På platsen ska byggas ett nytt slott i gammal stil. Resterna av DDR suddas bort.
Vid flodbåtarnas angöringsplats har ett nytt museum öppnat där du kan leva ut din östnostalgi och ta på föremål från Walter Ulbrichts och Eric Hoeneckers tid. Det behöver inte jag. När vi åker till flygplatsen berättar föraren lite motvilligt om sin flykt och hur hans far fängslades och systern placerades i fosterhem.
– Det var ingen rolig tid.
Vi ser, vi hör, vi förstår. Vi glömmer inte och regeringen bör inte banalisera ondskan genom att göra historien till ett politiskt slagfält.
Jan Björklund vill ändra skollagen och förbjuda undantag från skoplikten när det gäller känsliga moment i undervisningen. (DN) Nyheten rapporteras på två helt skilda sätt i Sydsvenskan (där rektorerna menar att de redan idag hanterar frågan och inte behöver någon lagändring) och i SvD (där invandrarrepresentanter hyllar förslaget). På ledarsidan säger Per Gudmundsson – ja vad säger han egentligen mer än att frågan är svår?
För mig är det tydligt att Björklund demonstrerar sin ignorans genom att försöka lösa komplicerade frågor med lagförslag, som i det här fallet bygger på ett mycket tunt statistiskt underlag och vars konsekvenser är svåra att överblicka.
Tysta tankar 