Är svenska pojkar snällast i världen?

Länk

Jag är osäker på om detta är en bra nyhet. Kanske hade det varit klädsamt om någon intresserade sig för pojkars svårigheter i förskola och skola. 

Ingen ska bära sig illa åt, men tvångsmässig snällhet skrämmer mig. Jag läser Geir Gulliksens roman och undrar hur huvudpersonen hamnade i en så självutplånad position. Att hustrun lämnar honom är mindre förvånande.

Förhållandet mellan verklighet och fiktion verkar komplicerat. Hans förra fru är inte nöjd med skildringen i boken.

Länk

Min kamikazepersonlighet

Jag är alltså officiellt emot detaljstyrning av förskolans verksamhet.

Om vi ska diskutera digitalisering tycker jag att den här bilden är en bra utgångspunkt. Risken är annars stor att vi hamnar i teknikromantik – och fortsätter att pumpa ut fördummande träningsprogram.

Det var bättre förr

Då kunde en enkel kille som jag vara lucia utan att någon reagerade. förutom besökarna på National gallery i London.

#PISA16

Mitt intresse för skolpolitik är vacklande. Jag orkar inte hetsa upp mig över de här mätningarna och sneglar förstrött på Fridolins och Björklunds försök att plocka poänger på att Sverige har avancerat på listan över världens utbildningsnationer.

Michael Rosen och Margareta Rönnberg är inte lika avtrubbade. Tur att det finns människor som är både kloka och engagerade!

Jag har kalla fötter

Har en diffus känsla av att Johannes hade väntat sig ett annat och mer empatiskt svar.

Vår längtan efter symmetri

Jag inser att ordet likvärdighet är förbrukat. Alltför många använder det i betydelsen likformighet och jag orkar inte protestera längre.

Nästa gång någon indignerat frågar så här kommer jag att se ner i golvet och önska mig långt bort.

 – Varför gör inte alla på samma sätt?