Svensk skola älskar mål. Från läroplanernas poetiska och personlighetsutvecklande till kursplanernas detaljerade och mångtydiga. Från de kommunala skolplanernas opportunistiska kataloger över prioriterade åtgärder till de individuella utvecklingsplanernas disciplinerande förhoppningar. Från Bolognaprocessens sofistikerade uppdelning i reflektion, värdering och handling till de privata och mystiska drivkrafternas undervegetation.
Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.
Våra studenter ska examineras mot hundratals mål och vi lärare kommer att skriva betyg som garanterar att de verkligen behärskar den beskrivna färdigheten.
Vi lever i en olycklig men förförisk förvissning att allt egentligt lärande är grundat i en medveten avsikt. Pedagogik är då ett sätt att beskriva detta förhållande i termer av stimuli och respons. Bra handlingar är de som innebär en förändring av tänkandet – en utökning av kunskapen om världen. Dåliga handlingar skulle då vara sådana som inte förändrar mig.
Jag är måltrött och misstänksam mot det som nu kallas lärandemål i kursplanerna. Det är oroväckande att jag tvivlar på vårt sätt att styra utbildning – innan terminen har börjat – men jag känner en smygande hinduistisk övertygelse om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Det är strävan och illusioner som skapar olycka i världen.
Men nu tar vi nya tag! Eftertänksamhet är en lyx som den sysslolöse kan kokettera med.
… i form av 320 nya lärarstudenter på Malmö Högskola. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa ambitioner.
Jag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.
Så nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.
Samtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!
Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.
Tysta tankar 