Lärarutbildningen i Malmö är en stor arbetsplats. Ungefär 500 anställda fördelade på sex enheter utbildar tusentals studenter.
Vi som arbetar här har skiftande bakgrund och uppdrag – men hör till samma organisation och har samma chef. Ibland prövas kraften i vår gemensamma vision under enhetsövergripande seminarier. Då får vi tillfälle att jämföra tolkningar av dokument och tanken är att vi ska lära av varandra. Det skulle kunna kallas kompetensutveckling.
När jag började arbeta på LUT var detta ibland prestigefyllda tillställningar och tävlingen mellan enheterna pyrde under ytan. Förnumstiga pedagoger slog knut på sig för att sälja sin enhets version av t.ex. “det allmänna utbildningsområdet” och ofta handlade det om att försöka ligga så nära Olle Holmbergs (ibland lätt mystiska) ord som möjligt. Om Olle hade betonat vikten av att “kvalificera in erfarenheter i huvudämnet” kunde man dagen efter möta kolleger som försökte förklara vad vår ledare egentligen menade för studenterna. Det fanns något ängsligt och osjälvständigt i luften.
En elak kollega (det kan ha varit jag) beskrev lärarutbildningen som en mötesplats för personer med napoleonkomplex. Många såg sig som potentiella fältherrar som med kursplaner och progressionsstrukturer skulle erövra världen. Finns det något sorgligare än en general utan armé?
Så är det inte längre. En ny försiktigare hållning har smugit sig in i samtalet. En ny regering och bolognadirektiven har tagit udden ur den värsta tvärsäkerheten. Nu gäller det att tänka och handla samtidigt.
När det gäller förändringsarbetet finns det olika strategier:
1) Vi låtsas som ingenting. Lärare är vana att se styrdokument komma och gå och en klassisk taktik är att integrera tänkandet i gamla strukturer men att ändra på orden.
2) Det är “Kejsarens nya kläder”- mycket ståhej för ingenting. Genom att förlöjliga budskapet som orealistiskt kan vi fortsätta att gå på som vanligt.
3) Det går att förena gammalt och nytt i en sund kompromiss och med sunt förnuft löser vi de svårigheter som uppstår. Jag kommer att visa på svårigheterna med denna hållning nedan.
4) Det är något helt nytt som ställer helt nya krav på oss. Blandformer skapar oklarheter kring ansvarsfördelning som riskerar att förstöra reformens idé om studentens frihet.
Vi lärarutbildare diskuterade i veckan olika tolkningar av begreppet lärandemål. En viktig princip är att examinationerna ska bli mindre komplicerade och att det i kursplaner ska framgå tydligt vad som är obligatoriska moment.
På pappret är det enkelt – mät vad studenten kan vid avslutad kurs. Försök inte kontrollera hur kunskaperna/färdigheterna uppstår Det är studentens ansvar att ta vara på tillfällena till lärande under kursen.
I verkligheten är det mer mystiskt. Hur får vi studenterna att komma till alla de föreläsningar och seminarier som vi tror att de behöver? Tidigare kunde allt obligatorieläggas och studenterna skrämmas med straffuppgifter om de uteblev. Aktivitet var det samma som kunskap och närvaro var beviset på tillägnan.
För mig är kärnan i bolognatänkandet att skilja examination från undervisning. Studenterna har rätt att veta i vilken roll de möter läraren. Ett seminarium ska vara ett fritt och sanningsprövande samtal – inte ett försök att gissa lärarens åsikter och lägga sig så nära som möjligt för att plocka poäng. Svensk skola är ganska unik i sin sammanblandning av examination och undervisning – och vi har ett system som uppmuntrar till ledtrådssökning och inställsamhet.
Därför är det med en viss förvirring jag funderar över ett enhetsövergripande seminarium som Lärarutbildningen i Malmö ordnade i ämnet.
Vi sägs vara duktiga på att beskriva kunskaper/förståelse i mål och vi har bra examinationsformer (läs text) för att bedöma studenternas prestationer. Men när det gäller färdigheter och förmågor – då famlar vi svårt. För att bedöma någons färdighet måste jag ju faktiskt se någon form av aktivitet. Och då måste denna aktivitet ske i ett inramat sammanhang som klargör att det faktiskt är fråga om examination. Annars är vi tillbaka på ruta 1 där allt är obligatoriskt och allting bedöms. Lockelsen i att knyta samman alla moment i trådar där delarna bygger på varandra är också stor. Du måste göra en undersökning som måste redovisas i grupp som ska sammanfattas i en skriftlig reflektion (ständigt dessa reflektioner!!!)
Vi famlar efter en lagomnivå som skulle kunna fånga in våra goda ambitioner utan att kränka studentens rätt att forma sin utbildning. I jakten på denna tänkta nivå konstruerar vi en lagom student som behöver lagom mycket hjälp och styrning.
Problemet är att vi möter helt andra studenter än denna hypotetiska kompromissprodukt.
Vi har:
1) Den ytterst kompetente självständige studenten som varken går på föreläsningar eller läser kurslitteratur, men klarar alla tentor med glans – och samtidigt läser ekonomi och juridik i Lund.
2) Den svage studenten som läser alla böcker och går på alla föreläsningar men ändå misslyckas vid examinationen
3) Den grupp av studenter som i skiftande mån har nytta av undervisningen och med hjälp av föreläsningar och litteratur klarar av att bli godkänd. Vi måste tro att de finns – åtminstone för vår självkänslas skull.
När vi diskuterar kontroll av undervisning utgår vi inte ifrån dessa skillnader. Alternativet blir lätt en för alla parter förnedrande kompromiss. Om studenter ska ta ansvar för sina studier måste det vara på riktigt. Alla former av obligatoriska undervisningsmoment riskerar att avslöja retoriken om det egna ansvaret.
I min värld är personligt ansvar inte delbart. Studenten har rätt att misslyckas på sina egna villkor. Vi kan inte skydda dem från sig själva. Därför måste vi lärarutbildare avstå från att kontrollera, lotsa, stötta studenterna under kurserna. Trots att vi vet att de skulle behöva just dessa åtgärder. Stödet måste formuleras på studenternas villkor – det är kärnan i bolognaprocessen för mig.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik
Tysta tankar 