…men vårt södra grannland Polen ligger ganska högt upp på min privata olustlista just nu.
Det är IKEA som utmanar de homofoba krafterna i landet genom att i en reklambroschyr visa en bild på två män . Katoliker uppmanas att bojkotta varuhusen. Svd
Bild : IKEA
Jag, som normalt sett är en inbiten varuhushatare, trodde aldrig att dessa ord skulle formuleras av mig:
-HEJA IKEA!
Janne säljer årets mest provocerande julklapp. Länk
Christermagister har redan investerat och förklarar dessutom varför.
Jag brukar inte fråga chefen hur jag bör klä mig – men det kanske är dags nu. Snart presenteras den nya lärarutbildningsutredningen och då gäller det att göra ett ordentligt intryck.
Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba
De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.
Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!
Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.
Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.
Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fortfarande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.
Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.
– Du gör skillnad!
Göran Skytte har varit på rivieran och träffat en stilig, välklädd och bildad kvinna som dessutom velat köpa hans bok och varit intresserad av andlig bildning. Ur denna vardagliga ickehändelse lyckas Skytte skriva en krönika som svingar vilt åt alla håll. Först en rasande uppgörelse med den politiska korrektheten och därefter de slentrianmässiga slängarna mot sossarna som svenska dagbladets läsare tycks hysa en outtröttlig kärlek till.
I politiskt korrekt svensk uppfattning är dessa människor svikare. I vissa kretsar anser man det vara näst intill moraliskt förkastligt att bo ”utomlands”, särskilt om man inte är okritisk mot det svenska systemet.
Till sist förstår jag vem det är som Don Quixote rider ut mot. Det är den fördomsfulle och rädde forne vänsterpojken Göran Skytte som är offret för alla dessa ironier och efterslängar. Frågan är varför han besvärar oss med sin egen uppgörelse.
Jag fick en inbjudan som skrämmer mig:
Vad är en bra lärare?
Spelar det någon roll att lärarna är mindre begåvade än förut?
De som väljer att bli lärare idag har lägre betyg, sämre ledaregenskaper och sämre kognitiv förmåga än de hade för 15 år sedan. Nedgången i kognitiv förmåga missgynnar starka elever medan nedgången i ledarskapsförmåga missgynnar svaga. Ny forskningsrapport visar att matchningen mellan elev och lärare är mycket viktig för att uppnå goda resultat i skolan.
FORES bjuder in till seminarium där fil dr Jonas Vlachos presenterar IFAU-rapporten Hur lärares förmågor påverkar elevers studieresultat. Sigbrit Franke, utredare av förslaget till ny lärarutbildning, kommenterar rapporten. Medverkar gör också Metta Fjelkner, förbundsordförande för Lärarnas riksförbund, och representant från utbildningsdepartementet. Moderator är Martin Ådahl, chef för FORES – Den gröna och liberala tankesmedjan. Rapporten finns tillgänglig på http://www.ifau.se från och med den 27 nov.
Efter en sådan inledning är det bara att skamset smyga sig undan och be till gudarna om att inte bli innefattad i de grova generaliseringarna och skamlösa förenklingarna.
Jag utgår från att undersökningen gäller de som nu söker till utbildningen i förhållande till de som sökte för femton år sedan och inte som det står i texten: En jämförelse med deras förmåga för 15 år – en sådan försämring av status hade varit intresseväckande och det vore verkligen skräckinjagande om den sjunkit så mycket.
Jag tycker fortfarande att ett rejält syftningsfel är den högsta formen av underhållning – särskilt när det kommer från dem som oroar sig för skolans bildning.
Fjelkner och Franke tycks trivas bra bland dessa oblyga elitister – nu återstår att se hur hållningen gestaltar sig i den lärarutbildningsutredning som Franke presenterar den 3/12.
Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.
För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.
Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.
Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.
Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…
Konkurrensen om utrymmet i skoldebatten hårdnar. Nu är det Kd:s tur att göra ett utspel och deras påhitt är att föreningsaktiviteter ska skrivas in i betygen. Alliansen är kritisk och jag utnyttjar min rätt att inte ha någon åsikt – även om jag är lite imponerad av att Kd använder begreppet “informellt lärande” som är ett utmanande och intellektuellt krävande område.
IB-programmet har t.ex. obligatoriska samhällsnyttiga aktiviteter som då förväntas tillföra kunskaper som barnen inte kan inhämta inom skolans väggar.
Det finns stora förväntningarna på att KK-stiftelsen ska initiera något stort när det gäller lärarutbildningarna och framtida lärares IT-kompetens. Texten ovan är en bearbetning av informationen från i Mars. Sedan dess har det gått långsamt – men nu ser det ut att börja röra på sig.
En samordnare är utsedd!
Moderaterna har länge varit förbisprungna av fp i skoldebatten och nu har även centern försökt kapa åt sig en del av uppmärksamheten. Ett desperat förslag att se till så att “de duktiga barnen inte ruttnar på skolan” är rättstavningstävlingar efter amerikanska modell. Stämmer valet av prepositionen “på” med moderaternas bild av god språkbehandling – eller är det en felskrivning av hur det låter på Söder i Stockholm “…inte truttnar på skolan”?
Svd Missa inte den sunkiga förutsägbarheten i kommentarerna. Tar sossehatet aldrig slut i den läsekretsen?
Dessutom är det viktigt att barnen kan stava rätt så att de hittar information på Google. Jippie!
Jag älskar tävlingar men är lite undrande över om detta verkligen är framtidens melodi. Var tog visionen om en meningsfull skola vägen? Går det att ersätta nyfikenhet och lust med yttre belöningar?
Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra konsekvensen i förslaget. Om skolans huvudsakliga funktion är sortering så kanske det är dags att skala bort retoriken om allas lika värde och delaktighet.
Ekonomistas tar diskussionen om nivågruppering och effektivitet till en annan intellektuell nivå. Ni som är mogna för det bör läsa här!
Höjdpunkten på min barndoms engelsklektioner var när läraren tog fram Tandbergaren och spelade Tom Lehrer. Ibland fick vi översätta texterna och jag minns den ironiska elegansen i framförandet som något nytt och spännande. Det var politisk musik och det fanns ett budskap. Tom Lehrer gjorde det omöjliga – han skojade med nazismen.
Tysta tankar 
