Min lille vän 55 – turordningskretsar

Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.

I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.

Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.

Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).

Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.

När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”.  De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!

Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.

gedda

Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.

Min lille vän 54 – hämnaren

Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?

Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.

Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.

Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen

Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?

Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!

hämnd

Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.

Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.

För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar

Målen står utanför spelplanen?

mål5

Plura, Morrica och jag har diskutera olika aspekter av skolutveckling och målstyrning i en annan tråd. Ibland känns det som om vi varit överens för att i nästa stund känna avgrunden öppna sig. Följ ett vindlande samtal i de 87 kommentarerna:

Länk

Förhoppningsvis är det inte slut!

Myten om fria universtitet och onyttig bildning

I fredagens Svd presenterar Anders Burman tidskriften Psykoanalytisk tid/skrift och han lyckas verkligen reta min nyfikenhet. Mest spännande verkar Sven-Eric Liedmans essä Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse? Om universiteten och deras uppgift, som sätter fingret på en verkligt öm punkt i mitt liv:
– Går det att bedriva lärarutbildning inom högskolans ramar?

Länk till understreckare 24/7

Vi arbetar på Lärarutbildningen med något som kallas akademiska professionsämnen. För studenterna och arbetsgivarna är det en dominerande tanke att allt som sker inom utbildningen ska kopplas till den blivande yrkesverksamheten. Varje undervisningsmoment och bok synas genom argusögat NYTTA, och ve den lärare som inte kan knyta en föreläsning eller diskussion till något av kursens explicita mål.

Å ena sidan skapar denna föreställning mycket energi och en tydlig riktning. Frågan om meningsfullhet besvaras alltid med ett kraftfullt:
– Du kommer att behöva det här när du står inför en klass!
Å andra sidan finns det något mekaniskt över den här synen på utbildning som låser tanken. Det finns en uppenbar risk i att vi intar den orolige föräldrens position som av omsorg försöker packa ner sju sorters regnkläder inför barnets utflykt. Ständigt dyker nya krav upp på färdigheter som politikerna menar är nödvändiga för nyutbildade lärare. Det kan vara allt från evidensbaserade antimobbningsmetoder till ekologisk knyppling. Vi plågas delvis av att leva upp till bilden av “den komplette läraren” och rädslan är stor att det ska fattas avgörande bitar i kompetensen. Man skulle kunna beslkriva det som en hopplös kamp.

Vi är alltså långt ifrån den fria bildningsanstalt som Humboldt byggde upp i Berlin i början av 1800-talet och försöken att lyfta den tunggumpade institutionen genom forskning och vetenskaplighet är problematisk.

Anders Burman beskriver hur högskolorna marknadsanpassas och lider av en tilltagande byråkratisering. Försöken till kvalitetssäkring banaliseras genom kvantitativa metoder. Det mest bisarra är kanske rankinglistornas absurda brist på verkligt kvalitetstänkande – vi mäter det som går att mäta!.

Dags att välja väg?

Dags att välja väg?

Så nu står jag vid ett vägskäl – min kära lärarutbildning ska akademiseras och de icke disputerade kommer antagligen att försvinna snett ut till vänster. Om jag hade trott att detta är en början på en förändring mot att utbildningen skulle bli mer intellektuell eller fri, då hade det varit enkelt att lämna fältet för de nya disputerade krafterna som ska bära upp detta. Problemet är att jag ser ingen sådan tendens. Styrningen blir mer detaljerad och forskarna allt mer osjälvständiga i sina beroende av forskningsmedel. Romantiseringen av universitetens som ett autonomt bildningscentrum döljer idag svåra missförhållanden inom de yrkesutbildningar som ska underordnas en akademisk idealism.

Här tvättas bykar!

Här tvättas bykar!

Jag gör ett lamt försök att intressera mig för forskningspolitik och kastas mellan Tore Frängsmyrs kritik av vår nye ministers manifest (Länk svd) och Bo Rothsteins uppgörelse med den tradition som representeras av Lisbeth Larsson i Vetenskapsrådet (Länk till pdf)

Underhållande och en aning skrämmande. Jag tror att det finns ett vagt samband med diskussionen om det som jag kallar Akademiska professionsämnen – vem äger rätten att definiera dessa?

Ola har fel, fel, fel!

Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.

Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.

Tidigare inlägg

AB lallar med

Det bidde en tumme

tummeDen ökända betygsättningen av Malmös lärare är klar – åtminstone i en första pilotversion där lärarna frivilligt har fått anmäla sig och resultatet inte är offentligt.

Länk

Bortfallet (om man nu kan tala om ett sådant i frivilliga enkäter) redovisas inte och jag har svårt att se hur resultaten ska kunna användas i någon form av kvalitetsarbete. Ilmar Reepalu är notoriskt positiv:

– Det här har flera goda syften. Dels får lärarna veta om de kan inspirera sina elever och dels blir det möjligt att se om någon lärare faller ur ramen.

Hur ska det bli möjligt att se om någon faller ur ramen när enkäten är frivillig?

Är detta verkligen i överensstämmelse med offentlighetsprincipen? Allmänheten har rätt att veta vilka skolor och lärare som har ingått i undersökningen. Fackets försök att hemlighålla resultaten tror jag inte håller juridiskt.

Highway to hell – uppdatering

high

Att arbeta med utbildning innebär en förhoppning om långsiktighet. Själva idén om att det finns kunskaper och färdigheter som är värdefulla och möjliga att återskapa är i grunden pretentiös, men helt omöjliga att klarar sig utan. En utbildning utan vision är ingenting.

När jag tänker på de förändringar som föreslås i lärarutbildningen ser jag mig en aning som den förvirrade vinbergssnäckan som har kämpat sig upp på rälsen till museijärnvägen mellan S:t Olof och Brösarp. Framtidsutsikterna är inte lysande.

Sitarversionen


Kubansk version

Verkligt svart version

I Sydsvenskan skriver Trevor Dolan om att det är skolan som ska motivera eleverna och föreslår mer utvecklingspsykologi under utbildningen.

Länk

Ständigt dessa beskäftiga forskare som tror de vet svaret på allt…

Uppdatering:

Leif Åhlander besvarar Dolans svepande anklagelser på ett nyanserat sätt. Det utvecklingsarbete som bedrivs i samverkan mellan verksamhet och forskning tycks mig en aning mer trovärdigt än Dolans patentare.

Det är, som Dolan påpekar, ”fullt möjligt att göra Rosengårds skolor relevanta, meningsfulla och intellektuellt berikande”. Men vägen dit är mer komplicerad än vad Dolan vill göra gällande.

Kompetensutveckling är en del i det arbetet. Därutöver görs dagliga överväganden från pedagogernas och skolledarnas sida för att gagna elevernas lärande som anpassningar till flerspråkiga elevers behov och förutsättningar, olika former för inflytande, gruppsammansättningar kopplade till elevernas uppgifter och uppföljningar av elevers resultat och därmed lärares arbete för att bara nämna några exempel.

Trots detta behöver vi ständigt stärka vår förmåga att ge ytterligare stöd och utmaningar till eleverna i Rosengårds skolor.

Det besvärliga, men samtidigt utmanande, i arbetet med elevers och även pedagogers lärande är dock att det inte finns en utan flera vägar till framgång.

Länk till Sydsvenskan

Sök människan! (fredagsfärger – lila gult)

På Kiviks marknad är de starka effekterna grundläge. Därför är dagens färgkombination ingen stor utmaning:

Förstora:

lg

Klickbar bild:

hitta

Karl Marx beskriver det ökande främlingsskapet i samhället och hur människorna i allt högre grad förslavas av maskinerna. Därför är det avgörande för vår utveckling att ta makten över produktionsmedlen innan vi berövas vår mänsklighet.

Jag är inte säker på att chokladhjulet på Kiviks marknad ingår i hans analys av det senkapitalistiska samhället – men nog är det en väldigt liten människa som betjänar den stora maskinen?

Förstora bilden:

Sök människan

Sök människan

Tomas Kroksmark – igen!

Jag hade nästan gett upp hopppet om att Sveriges forskare skulle ta avstånd från de förändringar som är på väg att genomföras inom utbildningsväsendet.

Då tänds ett ljus i mörkret och jag ser en aning ljusare på livet igen

länk

Det kommer att bli spännande att se om någon svarar på utmaningen som Kroksmark citerar från Pramling:

Få (forskare) vill gå in i skoldebatten eftersom det inte ger några meriter och dessutom medför en risk att mista anslag om anslagsgivarna tycker att man uttrycker fel åsikter.

Försäljare av fönsterskrapor på Kiviks marknad

Försäljare av fönsterskrapor på Kiviks marknad

Min lille vän 44 – att klä böcker

papp

Skolan har i uppdrag att fostra barn. Det är nödvändigt för att skapa en trygg miljö och de flesta lärare är överens om att detta är en nödvändig del av arbetet i klassrummet.

Skolan har inte i uppdrag att uppfostra föräldrarna. Historiskt har staten ofta försökt använda skolan till att sprida de goda medelklassnormerna till problematiska grupper som arbetar- och invandrarfamiljer. En del lärare har än idag svårt att avstå från den här maktutövningen.

När jag gick i skolan var det självklart att fröken kunde säga:
– På fredag ska era böcker vara klädda!

De föräldrar som inte hade köpt bokpapper och klätt sina barns böcker till den utsatta dagen riskerade ett tillrättavisande samtal från fröken, alternativt att bli uthängda på föräldramöten då den obligatoriska bänkinspektionen var en given höjdpunkt.

Själv minns jag det som ett lustfyllt tillfälle att få gå med mamma och köpa papper och försöka vika in flikarna på rätt sätt. Min lille vän, vars föräldrar inte lyckades knäcka koden för gott föräldraskap, har helt andra erfarenheter.

Frågan är var traditionen tog vägen? I vilka områden lyckas lärarna framhärda i att ställa krav på föräldrarna?

Ett forskningsämne om föräldrars delaktighet och inflytande – säljes till högstbjudande!