Upphovsrätten och den moderata ledarskribenten.

Jag är måttligt intresserad av stockholmsk lokalpolitik. På twitter rasar diskussioner om slussar och ekar. Motsättningarna följer sällan det vanliga höger/vänstermönstret. Ledarskribenten Sanna Rayman från Svd gör tillsammans med sin man ett försök att blåsa liv i politiken genom att skriva en ny text till en melodi av Mikael Wiehe och publicera den som bildspel på youtube. Det handlar möjligtvis om vänsterns nostalgi och de som är emot en ombyggnad förlöjligas med Mitt hjärtas fågel som musikbakgrund.

Wiehes “manager” (finns det ordet fortfarande?) Anders Larsson ber Rayman & co att ta bort filmen från nätet och just i det ögonblicket slår fällan igen. Den så kallade Steisandeffekten inträder. Genom att hävda sina rättigheter underblåser Larsson uppmärksamheten kring den moderata kampsången och plötsligt åtnjuter  paret även offerstatus.

Det är ganska obehagliga övertoner i diskussionen och många skribenter tycks vara mer än lovligt hämndlystna. Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman menar att Wiehe “aldrig missar en chans att hylla tyranner” och sätter därigenom en pinsamt låg ton i det som skulle kunna blivit en intressant debatt om upphovsrätt. Kommentarerna blir därefter.

Jag menar att de som vill pröva lagstiftningen kring immateriella rättigheter bör välja en värdig motståndare. Disney eller Warner brothers skulle  inte tveka att skydda sina artister från dylika intrång. Du vill inte bråka med Lloyd Webbers advokater.

Kanske retar jag mig på att de här debattörerna har en ytterst lättsinnig inställning till upphovsrätt och immateriell egendom. Jag försöker lära de blivande lärarna att det finns regler för vilka bilder som får användas och att allt på nätet inte är fritt. Grundregeln är att fråga och alla bör känna till regelverket kring Creative commons. Men när kultureliten tar sig sådana friheter blir det meningslöst att propsa på lag och moral.

Det juridiska fikonlövet “parodi” är extremt litet och svårdefinierat. Jag hade nog inte väntat att attackerna mot upphovsrätten skulle orkestreras från moderata ledarskribenter. Hur ser de på ägande egentligen?

“Visst händer det glada saker”

Kvällsposten hade på 70-talet en serie under ovanstående rubrik. Jag tror tanken var att lyfta fram positiva händelser i en mörk värld. Ibland blev det lite krampaktigt.

Nåja – jag samlar på artiklar som beskriver män som engagerade och ansvarstagande. Det här reportaget från Öppna förskolan visar på betydelsen av mötesplatser för föräldralediga män.

Länk

Tillsammans med kollegan Karin Hallbäck Stigendal startade hon pappafredagar på Öppna förskolan för sex år sen. De ville göra något konkret för att stävja den ojämlika fördelningen mellan mammor och pappor som kom till förskolan. Papporna var i minoritet – jämt.

Så vad skulle hända om de portade alla mammor en dag i veckan?

Mycket, visade det sig.

Nervösa mammor ville inte lämna lokalen, föräldrar och kollegor uttryckte sin irritation. Det hotades om anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, DO, berättar Karin Hallbäck Stigendal.

– Här har vi under flera år haft riktade grupper för unga mödrar och ensamma mödrar och ingen har reagerat. Så startar vi en pappagrupp en gång i veckan och det blir så starka reaktioner och prat om diskriminering. Intressant, eller hur?

Det blev ingen anmälan. Men papporna dök upp.

 

Det här med valfrihet!

Samtidigt som vi i Sverige börjar upptäcka friskolesystemets mindre vackra sidor rusar England in i något som uppges vara inspirerat av den svenska modellen.

Läs mer i The Guardian om utförsäljningarna som ofta sker mot personalens och föräldrarnas vilja.

But now the school faces a different future. Downhills is particularly vulnerable because Gove has powers, under an act he hastened through parliament last year, to force into academy status any school that is said by Ofsted to need “special measures” or that has a notice to improve.

I artikeln skildras en skola som heter Downhill. Det är tyvärr inget skämt. Likriktningen är på riktigt.

Sarah Williams, a musician with children aged eight and 10 at Downhills, says: “I only moved them here in September, specifically because I love it here; they don’t just teach to the test.

“I thought the Conservative party was supposed to give parents choices. I have made my democratic choice, and now it is being taken away from me.”

James Redwood, whose four-year-old son, Arthur, is in reception, says: “I’m a composer, and I visit a lot of schools. This is a fantastic, happy place. It is the end of state education if they can do what they are doing to a place like this.”

20111220-064442.jpg

En trend inom kulturjournalistiken?

Går det att som vit förstå hur det är att vara mörk invandrare ? Jag läser Mona Masris text om Ruben Östlunds film Play och blir bekymrad:

Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.

Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula.

Går det att förstå hur det är att vara kvinna och lida av patriarkatet utan att ha varit prostituerad? Jag läser Rakel Chukris text om SCUM-manifestet och blir bekymrad. Är detta verkligen ett försök att nyansera debatten?

I det vidunderliga förordet till den svenska översättningen av ”Scum-manifestet” skriver Sara Stridsberg: ”Valerie våldtogs av sin pappa när hon var liten. Valerie levde under stora delar av sitt liv som prostituerad. Det som sägs om patriarkatet från den platsen är det enda som är värt att veta om patriarkatet”.

När jag såg pjäsen i veckan sa kvinnan bredvid mig att det nog är dags att hitta nya texter. Hon har förmodligen rätt. I pjäsen på Turteatern säger Andrea Edwards peppande att akt ett snart är slut. ”Akt två är resten av era liv”. Jag kan inte låta bli att tänka på vilket slags manifest som vår tids Valerie Solanas hade skrivit idag. Ett traffickingoffer som har sålt sex på Aquakul, på pizzerior, ute i radhus­idyllerna, på Triangeln. En av alla Lilja4-Ever som lever nära oss. Vilken bild har hon av svenska män? Hur ser det flämtande svarta hålet av kvinnohat ut just här och nu? Något säger mig att alla inte vill veta svaret på den frågan.

Går det att förstå vad det innebär att ha varit utsatt för sexuellt våld utan att ha blivit våldtagen. Ann Heberlein tycks hävda motsatsen i en gåtfull kritik av #prataomdet. Jag är osäker på vad som är kärnan i hennes budskap men förstår att hon har djupa kunskaper om något som vi andra inte tycks ha en aning om.

Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med våldtäkt. Det är, måste jag säga, kränkande mot alla de kvinnor som i likhet med mig själv blivit våldtagna. Skillnaden mellan att vakna av att mannen man gått hem med och haft sex med under natten smeker ens kön och att bli fasthållen, tvingad, utsatt för våld och brutalt penetrerad är enorm. Den skillnaden tror jag ändå att vi måste respektera. Alla katter är inte grå.

De här tre texterna tar utgångspunkt i någon form av autenticitet. Därför blir läsningen också moralisk. Om vi ifrågasätter budskapet ifrågasätter vi också avsändarens erfarenheter och avsikter.

Detta är inte texter som inbjuder till dialog. Gränsen mellan bekännelselitteratur och debattartikel suddas ut. Jag vet inte om det är bra.

P.S. Ann Heberleins text är svårtolkad och inbjuder till missförstånd. Den kan vara ett skämt liksom hennes ambition att skriva SCUM 2.0.

Notera det dubbla budskapet!

Notera det dubbla budskapet!

Uppdatering

Susanna Alakoski flyttar nedre gränsen för den den språkliga nivån på Kristianstadbladets kultursida. Pär Ström (mr Töntström)  begriper mindre om teater än en apa och underliga insinuanta frågor staplas.

Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?

Jag ser inte sambandet mellan Breiviks manifest och Turteaterns uppsättning. Vad försöker Alakoski säga?

Läs även den inomfeministiska kritiken mot Alakoskis språk.

Dagens historiematerialistiska betraktelse

Radioprogrammet Stil är alltid spännande. Jag har aldrig tidigare funderat över sambandet mellan flygvärdinnor och dansband.

Länk

På 70-talet hatade jag dansband. De stod för allt jag tyckte illa om. Musiken var förfärlig. Texterna var bedräglig verklighetsflykt och – värst av allt – kläderna var höjden av smaklöshet med grälla färger och osannolika kragar.

20111203-100129.jpg

På den goda sidan fanns proggen där musikerna var naturliga och sjöng om angelägna ämnen.

När jag lyssnar på intervjun med dansbandsmusikern från Garvis inser jag att det inte var ideologin som styrde utan ekonomin. Skatteverkets stränga regler för vilka kläder som var möjliga att dra av styrde klädvalen. Det gällde att ha kläder som absolut inte var möjliga att använda i vardagliga sammanhang – clownkläder och maskeradkläder var säkra kort.

Missa inte bildspelet på Stils hemsida.

Men flygvärdinnorna verkade ha kul.

20111203-100048.jpg