Kristian Lundberg beskriver reaktionerna på en text om mäns våld och på Twitter hyllas artikeln med uppmaningar till män att skämmas.
Jag är inte disponerad för kollektiv skuld. Gör det mig till en dålig människa?
Låt mig citera en manlig lärarstudent som efter några veckor av genusteori genomskådat utbildningen:
– Jag undrar vad vi ska skämmas för idag?
Jag hade nog valt en annan rubrik. Låt dig inte avskräckas.
Låt oss tala om lärande nästa år. Skoldebatten tycks leva sitt eget liv och nu är det dags att vidga horisonterna.
En tes i artikeln handlar om frågornas betydelse. Jag tror att bilden gränsar till det gåtfulla.
Lena Andersson vinterpratar i P1 och jag fastnar snabbt. Många av hennes teman har vi diskuterat här på bloggen under året.
En spännande licentiatavhandling belyser ett aktuellt ämne.
– Det är ett jätteproblem att vi inte har likvärdig bedömning i skolan, men externa prov tenderar att skapa likformighet, säger Per Gunnemyr.
Uppsatsen är en intervjubaserad studie där han jämför hur och varför svenska respektive finska historielärare påverkas av externa prov. I det här fallet det svenska Historielärarnas prov (HLP), som tagits fram av en lärare och som gjordes av ett tusental elever senast, och det finska ämnesrealprovet (ÄRP). Ett förberedande prov inför studentexamen som man fortfarande har i Finland. Något nationellt prov i historia för gymnasiet finns inte idag.
Jag har en förhoppning om att 2012 blir året då vi kan diskutera de här viktiga frågorna på ett nytt sätt. Det går liksom inte att fortsätta se det som en fotbollsmatch där man ejar på olika lag – eller länder.
Han ser en tendens både i Finland och USA till att lärarna anpassar sig efter varandra och det viktiga provet. Det är också lättare att mäta fakta än mer komplexa resonemang, och risken är att lärarna får mindre tid till vad de själva tycker är centralt i ämnet historia.
– Om proven blir styrande för slutbetyget kan det också bli meningen med kursen. Det är trist om möjligheten för lärare och elever att tillsammans diskutera vad man vill göra försvinner.
Den här diskussionen pågår i många länder.
Jag är rädd att vi kommer få se mycket av det här i framtiden. Svenska skolpolitiker importerar friskt från England. När pengarna tryter blir prioriteringarna obehagligt tydliga.
De sista resterna av revolutionsromantik faller ihop när jag står på den arabiska stormarknaden och letar efter billig öl. Jag orkar inte ens fundera över vem som äger rättigheterna till bilden.
Vi behöver nya hjältar.
Jag börjar skaka av mig julkoman och får en moralisk kalldusch av det här lilla föredraget. Vi lever i den personaliserade informationens tidevarv. Algoritmernas tyranni!
Politiska partier vill gärna sola sig i glansen från framgångsrika bloggare. Det här är en sedelärande historia!
…men lovar att se ikapp!
Det sista avsnittet handlar om dem som inte passar in.
https://twitter.com/anna_kaya/status/149963914476658688
Kloka debattörer, viktigt ämne, respektfull ton och spännande form. För dig som tvivlar på Twitter.
Tysta tankar 