…eller raka mig.
Efter två dagars fortbildning i Falsterbo verkar dagspolitiken ännu underligare än vanligt. Det är något uråldrigt över partiledaren.
Jag har plågats av den ömsesidiga misstron mellan feminister och s.k. antifeminister. Nu möts Gudrun Schyman och Pär Ström i ett oväntat halvt famntag på Newsmill.
Kanske krävs det en fartygskatastrof för att de etiska frågorna ska bli tydliga? När livet står på spel krymper utrymmet för politisering.
Plötsligt känns inte de vackra orden lika övertygande. Jag måste nog arbeta med min misstro mot storföretag.
Efter kritiken mot Skolverkets sätt att hantera legitimationsärenden har nu turen kommit till Skolinspektionen.
Vilket bemanningsföretag är det som har hand om tillsynen?
Länk till debattartikel i Sydsvenskan.
Kollegan vid Malmö högskola David Rosenlund skriver:
Att Skolinspektionen trots sin bristfälliga kompetens på för undervisning centrala områden har det yttersta ansvaret för den pedagogiska och didaktiska verksamheten i Sverige är problematiskt. För att Skolinspektionen skall kunna utföra sina uppgifter måste man ta in den kompetens som krävs för att göra granskningar av god kvalitet. Endast då kan de bidra till att förbättra undervisningen i Sveriges skolor.
Jag vet en bra inspektör…
Samtidigt presenterar Jan Björklund ett förslag om en ny myndighet som ska granska högskolorna.
Att han orkar…
Helena är nog lika arg som jag. Minst.
Diskussionen om skolans huvudmannaskap rullar vidare. I Malmö kommer frågan att utredas under våren och kommunalrådet visar imponerande prestigelöshet. Kanske har hon inget val – något måste hända och de gamla lojaliteterna är upplösta.
Länk till Sydsvenskan
Det är många frågor som ska lösas. En central skolnämnd – lämnas förskolan utanför? På vilket sätt skulle effektiviteten öka? Kommer omfördelningen mellan stadsdelarna att öka? Jag är inte avundsjuk på dem som ska ro iland den här omorganisationen.
Bild:Sydsvenskan
https://twitter.com/#!/Anna_Kaya/status/157585857845530624
Alltid spännande – ofta rörigt och oförutsägbart. Aldrig ointressant. Vänligt och nyfiket.
Varje torsdag kl. 20-21!
Idag under Helenas trygga ledning.
Vi var inte helt överens om vad som kännetecknar en god ledare.
Jag tar en liten paus i serien med citat från Strindberg. Det jag tar med mig från läsningen av En blå bok är känslan av att han brottas med sig själv.
I Fronesis temanummer om Kritik finns många drabbande avsnitt. Den här texten bränner till:
Sharon Rider: Om det finns någon kritik som jag saknar, är det självkritik. De stora omvälvande filosofiska pro- jekten har oftast börjat där: Sokrates prövar sin egen förmåga till visdom, Kant granskar filosofins och kunskapens förutsättningar och anspråk, Nietzsche frågar sig om ens vetenskapens vilja till sanning, inklusive eller kanske framför allt hans egen vetenskaps sanningsanspråk, är vad den ger sig ut för att vara. Problemet med hela begreppet »kritiskt tänkande«, liksom »ideologikritik«, är att det hänvisar till en verksamhet som bara riktas utåt, inte inåt. Det tycks inte finnas någon möjlighet till genuin konfrontation med de antaganden som kanske är de djupaste, och mest problematiska, nämligen de vi själva utgår från. För att ta ett enkelt exempel: notera att man inom humaniora obekymrat talar om »forskning«, som om »forskning«, med eller utan citationstecken, skulle vara dess essentiella verksamhet. Jag skulle vilja hävda att det bästa humanistiska tänkandet är just detta, tänkande, och inte forskning i modern, byråkratisk mening. Det bästa som en Nietzsche eller en Marx gjorde uppstod förvisso i ett forskningssammanhang, men utgjorde inte »forskning« i sig. Vad jag vill säga med detta exempel är att det visar på ett närmast oantastligt antagande, en dogm i vår tid, nämligen att det inte finns något värde i att bedriva den sorts initierade självkritik som jag efterlyste ovan, det vill säga att bedriva ett transcendentalt tänkande, ett tänkande där tänkaren granskar förutsättningarna för sin egen tankeverksamhet.
Jag är mycket intresserad av förutsättningarna för min egen tankeverksamhet. Det tror jag Strindberg också var. Han skulle varit en utmärkt bloggare.
Helena bekymrar sig över att en del av Skolverkets satsningar på Entreprenöriellt lärande har karaktären av frälsningsläror. I debatten prövas åsikter och jag tycker nog att det finns en viss öppenhet mellan positionerna. Samtidigt puttrar den gamla korkade motsättningen mellan fakta och förståelse under ytan. Alla tycker om baskunskaper men ingen vågar definiera vilka de verkligen är.
Själv lutar jag åt att ansluta mig till pastor Janssons hållning.
Den här bloggen sätter en ära i att inte låta sig definieras. Jag funderar på att höja den akademiska nivån under året och texten om kritikens villkor är en bra start.
Länk till intervju av Leila Brännström om Kritikens läge.
Frågan vad som är akademins uppgift? Att vara kritisk och genomskådande kanske är lockande, men i längden innebär det en ganska ofruktbar position. Världen är trött på sanningssägare.
Anders Johansson: Jag är inte säker på att kritiskt tänkande nödvändigtvis går ut på att påverka människors idéer för att i förlängningen förändra deras beteende. Om kritik leder till det är det givetvis bra, men sambandet är nog inte så enkelt. Žižeks (och Sloterdijks) iakttagelse är väl helt riktig i det avseendet: ideologikritiken har inte den kraften, eftersom människor inte är så endimensionellt rationella.
Jag upplever att det finns något auktoritärt och självgott okritiskt över den sortens traditionella ideologikritik. Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. Uppgiften – om man nu ska tala om »mobilisering« – är att tvinga eller locka läsaren att börja tänka, snarare än att tänka åt honom eller henne.
Kanske är kritikern en obotlig besserwisser som bäst avnjuter sin upplysthet i de avskilda seminarierummen. Vi bär alla George Costanza inom oss.