Vi är lyckliga. Kvällen med Bruno K. Öijer var fantastisk.
Jag läser hans senaste bok och hör rösten i rummet. Det är musikaliteten och rytmen som golvar mig. Poeten har en orkester inom sig som han räknar in med stor precision. Efter varje dikt gör han. En triumfatorisk gest och uppmuntrar det osynliga bandet:
– Ja, där satt den!
Diktläsning kommer aldrig mer att bli detsamma.
Suck. Först ska vi ta oss igenom den senaste av prövningar.
Det var en imponerande samling organisationer som stod bakom manifestationen mot våld. Jag är inte lika imponerad av antalet personer som deltog. Hur ser stödet ut för den judiska befolkningen i Malmö?
Jag går hem och ser Uppdrag granskning med intervjun av den unge jihadkrigaren. Det gör mig inte gladare.
På fredag träffas företrädare för lärosäten och diskuterar “varför ska det finnas fler män på förskollärarutbildningen”.
Jag är glad att inte de som rekryterade kvinnorna till teknikyrket ställde motsvarande fråga. Det är osannolikt att de hade kunnat förutsäga vilka innovationer som skulle komma.
Jag brukar undvika diskussioner om förebilder, men den här kvinnan tror jag faktiskt kan flytta en del gränser när det gäller synen på manligt/kvinnligt.
Jag orkar inte hetsa upp mig.
Gudrun Schyman är påfallande förutsägbar.
Männen är även överrepresenterade bland offren.
Manvetattmaarbetarpafoskola (pdf fil)
Det är ett gott tecken när 243 pedagoger kan skämta om sitt arbete.
Jag gillar verkligen facebookgruppen Förskolan.se. 8 400 medlemmar och hög aktivitet. Så bygger vi en profession.
Tysta tankar 