Skolan, drömmen och upptäckterna

Jag slits mellan två världar.

Å ena sidan läser jag med intresse “Skolan som politisk organisation” där forskare kartlägger och analyserar de olika nivåerna i skolans ideologiska, juridiska och ekonomiska styrning. Studenterna är sällan medvetna om spelet utanför klassrummet och min uppgift är att övertyga dem om allvaret i att arbeta inom en politiskt styrd organisation.

Å andra sidan känns det ibland som att hela överbyggnaden är en kuliss där aktörerna försöker navigera förbi de värsta grynnorna som ofta består av detaljstyrning och tydliga mål. Visionen av skolan som ett stor NU där drömmar förverkligas och oväntade möten sker – den visionen trängs undan av ett kortsiktigt nyttotänkande och effektivitetskrav. “Alla har rätt till kunskap – och då måste vi trycka ner den i halsen på dem”

Pontus & amerikanerna har gjort en film om skolan. Och nu saknar jag den tidens genomarbetade rockvideor. Vad gör Pontus själv idag?

Text och ackord – dagens utmaning

Återvinningsmannen – min hjälte

Jag har ett lite svävande miljöengagemang och blir ofta trött och trotsig inför moraliserande uppmaningar om hur jag ska vara och vilka varor jag ska välja. Det är något beskäftigt och humorlöst som gör att jag ibland hamnar fel.

Nu har jag hittat mannen som återger mig tron på återvinning och pyssel som konstnärlig uttrycksform.

My name is Last – James Last

I min arkeologiska självbiografiska resa har jag kommit till den första LP-skivan som min familj köpte.

Vi levde länge i ett lyckligt oskuldsfullt Philipsbandspelartillstånd, men en dag var det dags att bli med stereoanläggning. I affären spelade försäljaren upp det vassaste som fanns när det gällde inspelningskvalitet. Tysk hifidelity!

classics.jpg

Nu har jag hittat hemsidan som har allt. Är det någon som orkar räkna antalet titlar?

När uppträder James Last på Roskilde? Vem hänger med?

P.S. Min egen första LP är en annan historia.

Nördnytt

Nörden har ett uppslukande intresse. Den som har ett intresse vet vad som är meningen med livet. Därför är nörden ofta lycklig – när vi andra irrar omkring utan riktning, mål eller mening. Alla borde leta reda på sin inre nörd och odla den med stolthet.

kort1.jpg

I Barcelona hamnade jag på en loppmarknad där hundratals gamla och unga bytte samlarkort av olika slag. De hade långa listor och handeln var intensiv. Platsen vibrerade av glädje och iver. Likasinnade möttes och generationsgränser fanns inte.

kort2.jpg

Jag vill börja samla på något. Något man kan byta med främlingar på ett torg!

Klänningar vore spännande att samla – men jag är lite osäker på hur det skulle kunna tolkas.
Förstora bilden!

kl.jpg

Läseboken som spegel – och konstruktör

sorgarden.jpg

min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.

angerd3.jpgAngerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.

Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.

Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…

Släkten och jag

syskonlitenbertil.jpg

Jag fastnar i gamla foton och Anne-Marie inspirerar.

Min fars släkt var bönder. Längst till vänster sitter Edvard. Sträng och rättrådig övervakade han biblioteksverksamheten i Burlöfs kommun på 30-talet för Bondeförbundets räkning. Sprättade upp och provläste alla böcker – ratade sådant som kunde väcka anstöt. Gjorde sig omöjlig.

I hans knä sitter min far Bertil. Runda kinder och långt hår. Yngste sonen som kostades på och gjorde klassresan.

Bakom dem står Erik. Han tog över gården och drev den in i 80-talet. Ordentlig och arbetsam. Såg jordbruket förändras från gemenskap till ensamarbete.

I farmors knä sitter Gunnar – den gåtfulle farbrodern som lobotomerades på 40-talet. En skugga från barndomen som vi inte förstod. Något fattades – ingen berättade vad som hade hänt. “Gunnar är inte som andra – bry er inte om honom”

Farmor Hilda själv – dominerande och krävande mot sina barn. Änglalik mot oss barnbarn. Att få gå och rumla med farmor betydde godis och odelad uppmärksamhet.

Längst till höger står min ogifta faster Anna-Margit. Föreståndare för tvättinrättningen, men aldrig riktigt fri från tvånget att ta hand om sin föräldrar och syskon.

Det finns något från de här personerna i mig – jag kan bara inte komma på vad.

Skolverket kommer – Skolverket går

blomkal.jpgI termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.

Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.

Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!

Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!

Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.

Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.

Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.

Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.


Lusten att avbilda – ett kvinnligt nöje

regnbage.jpg

Jag är fascinerad över nätverksskapande på internet. Särskilt de lösa och tillfälliga mötena känns som något nytt. I veckan upptäckte jag Tisdagstemat där människor som inte känner varandra lägger in bilder utifrån ett nytt ord varje tisdag. Enkelt och genialt. Inga kommersiella baktankar och väldigt fritt och opretentiöst. Det finns inte ens en tävling i bakgrunden. Folk deltar av lust och utan tankar på belöning. Bilder finns till för att visas – vi finns här för att inspirera varandra.

Denna veckan har 217 människor skickat in bidrag på temat “längtan” och mångfalden är bedövande. Jag blir nyfiken på vem som döljer sig bakom bilderna ? Finns det något mönster?

En snabb skattning av kön utifrån signaturen (en riskabel metod!) antyder att det är kvinnor som använder kameran som redskap för att dela sina erfarenheter. Av de 217 bildernas avsändare var 180 signaturer kvinnligt kodade, 9 manligt kodade och 28 okategoriserbara.

Det kan vara män som utger sig för att vara kvinnor (nej – det tror jag inte!) men min tes är att någonting viktigt har hänt! Fotografering har utvecklats från att vara en nördhobby där grabbarna tävlade om att ha häftigast prylar till en lust att gestalta upplevelser, erfarenheter och tankar i bild.

En annan slutsats skulle kunna vara att den här typen av nätverk med oklara hierarkier och syften upplevs som omanliga? Ett typiskt forskningsuppslag…

Åk!

 h.jpg

Politik är svårt.  I Malmö samlar sig höger- och vänsterkrafter i en gemensam  attack mot  att barn från Limhamn och Fosie ska åka till Saudiarabien på någon form av kulturellt utbyte. Lärarutbildningen är inblandad på ett hörn och plötsligt är frågan starkt laddad.

Politikerna förfasar sig och tvår sina händer. Lars Åberg jämför med den ädla kampen mot apartheid. Dessutom har den okända sponsorn av flygresan inte velat träda fram och det ses som mycket misstänkt. Efter att ha läst politikernas uttalanden tror jag att det är klokt att ligga lågt. Risken för att bli indraget i ett elakt spel verkar vara stor – även om avsikten från början var oskyldig.

Jag har stor respekt för alla som tar ställning – NÄR DET KOSTAR NÅGOT FÖR DEM SJÄLV!

Alla som väljer bort fonder med företag som handlar med Saudiarabien eller arbetar för en svenska handelsbojkott äger rätt att ta till vilka brösttoner som helst. Men här använder oppositionspolitikerna barnen för att ge  majoriteten ett tjuvnyp.

Det kanske var rätt att bojkotta Sydafrika – men det är också möjligt att isoleringen faktiskt förlängde diktaturens tid vid makten. När det gäller Saudiarabien tror jag att ett utbyte på sikt kommer att underminera kvinnoförtrycket.

ÅK!

Sydsvenskan 1   2       4

Okränkbar mångfald gestaltad

Många är berörda av kränkthetsdebatten och kollegerna skojar lite nervöst med varandra om hur det kunnat bli så tokigt. Vi försöker intala oss att det är ett stockholmsfenomen, men innerst inne vet vi att det skulle kunna hända även på vår högskola. Hur ser vårt skyddsnät ut. Vågar vi underkänna? Har vi något val?

Jag funderar över om det går att i bild gestalta hur kulturer närmar sig och berikar varandra. En del av kränktheten tycks komma ur känslan av att vara ett offer och ur detta hämta legitimitet för fula metoder.

I Manchester finns en gata med många indiska restauranger. Den kallas Curry mile och doften är svår att missa. I somras var vi där och gick förbi ett museum där en konstnär försökt fånga kulturell mångfald i en skulptur.

Dubbelklicka:
mangfald.jpg

Jag kommer aldrig mer skoja om kränkningar!

(Jag röker inte, jag dricker inte, jag svär inte heller…)