Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid. Allt är mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,
På Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…
I dagens SvD finns en studentbilaga där landets högskolor gör reklam för sin verksamhet. Jag jobbar lite med rekrytering och är nyfiken på hur olika verksamheterna marknadsförs. (Malmö högskola annonserar inte)
Mest uppseendeväckande är kanske helsidesannonsen från Sveriges ingenjörer, LR, SACO, Akademikerförbundet m.fl som har rubriken PLUGGA=HÅNGLA och visar två studenter i en mycket kroppsnära ställning.
Om du går in på deras hemsida (nej jag tänker inte länka) får du tips som ger dig “mer tid för hångel…”
Jag vill gärna se mig själv som opryd men studsar till en aning inför denna lättsinniga syn på utbildning. Efter några minuter har jag vant mig och inser argumentationens potential när det gäller frågan om rekrytering av manliga studenter till lärarutbildning där de befinner sig i kraftfull underrepresentation på de flesta utbildningsvägar.
“Kom till lärarutbildningen – här får du säkert hångla!”
Risken finns naturligtvis att en sådan slogan upplevs som aningen heteronormativ…
Jag tror att det har något med möjliga annonsers värde men blir ganska nervös av tanken på kopplingen till pengar.
Den eleganta friskrivningen varnar också ifrån att ta ut de kommersiella framgångarna i förskott
Ansvarsfriskrivning: Det värde som beräknas behöver inte ha något med verkligheten att göra. Då denna beräkning görs med tränade apor är det svårt att uppskatta ett exakt värde.
Men nu är fåfängan en mäktig kraft och jag studsar till inför mitt nominella värde :304 564 kr!
Jag funderar på att lämna bloggen som säkerhet på banken nästa gång jag behöver låna…
Jag är med i en referensgrupp som ska undersöka varför så få män väljer att utbilda sig till lärare – samt varför så många av dem avbryter sin utbildning i förtid.
På fakulteten Hälsa och Samhällei Malmö har de arbetat med rekryteringsfrågan på ett spännande sätt. Länk
Frågan är komplicerad och ibland tror jag att det vore bäst om staten avstod från sådana här kampanjer som lätt får något barnsligt och ytligt över sig. Samtidigt finns det naturligtvis ett behov av förebilder och det kanske är möjligt att se jämställdhet som ett pedagogiskt problem – något som går att informera och upplysa bort.
Alternativet är att utmana de traditioner av makt och status som utgör själva grunden i samhället. De fackliga organisationernas linje brukar vara ganska förutsägbar:
– Höj lönen och statusen så kommer männen!
Jag tror att förklaringen är en förenkling, som dels passiviserar oss (inga sådana förändringar är inom sikte) men även överbetonar de ekonomiska faktorernas betydelse. Samtidigt finns det mönster som komplicerar bilden av vilka utbildningar som har status och hur de attraherar grupper. Läs Hultqvist /Palmes rapport
Från min utsiktspunkt som lärarutbildare känns det mest angeläget att förstå varför många av de män vi lyckas locka till skolans värld inte finner sig till rätta. En teori är att de tror på en oproblematisk anpassning till de rådande värderingarna. Då blir det svårt att förklara motgångarna och många tycks anklaga sig själva för misslyckanden.
Men faktum är att vi vet väldigt lite om v-a-r-f-ö-r studenterna slutar. Där borde arbetet börja.
Ett alternativ är att närma sig frågan historiskt. Vad hände med ett yrke som har vacklat mellan hög och låg status, manligt och kvinnligt tolkningsföreträde? Hans Lagerbergs bok Lärarna ger ledtrådar men inga svar.
Bilden är från byskolan i Sunnanå och tagen någon gång i början av 20-talet.
Elza Dunkels skrev i sin blogg att Åsa Bartholdsson borde bli president eller i alla fall skolminister. Efter att ha läst Den vänliga maktutövningens regim som är en populärutgåva av avhandlingen vill jag dessutom gärna göra henne till chef över EU, FN, NATO och OPEC.
Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.
Diskussionen om IUP och utvecklingssamtal skulle ha sett helt annorlunda ut om svenska lärare hade tvingats att läsa boken. Nästa gång jag besöker ett klassrum och läser de beskäftiga listorna med ordningsregler kommer jag känna ett stick av skuld. Har jag varit med om att bygga upp denna hycklande kultur av självutlämnande normalitet? (“Här talar vi alltid sanning”)
Än värre skuld kan jag känna över att samma tekniker används vid högskolan för att få studenterna att arbeta i grupper på lärarnas villkor – men det är en annan historia. Kanske är det en förmildrande omständighet att studenterna läser boken i sin första kurs på lärarutbildningen i Malmö? Förhoppningsvis kommer de inte att genomföra utvecklingssamtal på samma ogenerat kränkande sätt som lärarna i boken (och de undersökta i Helsingborg) har gjort.
I framtiden kommer medvetna föräldrar att begära ut dokumentation från alla utvecklingssamtal som finns på en förskola innan de accepterar en plats. Striden har bara börjat.
I efterdyningarna av att smutskastningen av den svenska skolan delvis har nyanserats (går det att nyansera svart?) dyker det upp aktörer som inte gärna vill skiljas från talet om den dåliga svenska skolan. DN ställer som vanligt upp med spaltutrymme och retoriken är minst sagt pompös.
Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?
Efter denna utflykt i den ofrivilliga komikens utmarker återstår att klämma fram den retoriska höjdpunkten:
Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.
Tödde och Mödde arbetar vidare på att sy om den svenska skolan…
Diskussionen om pojkarnas och arbetarbarnens svaga prestationer måste föras från andra utgångspunkter. Ljuset kommer inte från Finland.
Jag har varit på loppis (igen!) och är glad över att arrangören äntligen har uppmärksammat ett allvarligt problem – att poliser avstjälper saker som tillhör loppis. Att vanligt folk ibland syndar må vara hänt – men polis anmäles!
Jag ska göra om sovrummet. Det började med en byrå och nu gäller det att hitta säng, matta, tapeter och lampa som matchar. Är det någon som har inredningstips?
Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.
Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.
Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.
Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”) som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.
De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.
Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.
Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?
Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?
Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?
Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.
Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.
Tysta tankar 