Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…