Jag och Woody Allen

De flesta av mina hjältar är ganska förvirrade och högst motvilliga förebilder. Dessutom tar de sin konst på allvar och tycks oupphörligt produktiva. Moralen är inte fläckfri.

Woody Allens nya film Vicky Christina Barcelona är en njutning. Vilsna existenser som är omöjliga att inte tycka om. Fångade i sina föreställningar om lycka men hjälplösa inför passionen – och ändå finns det ett krav på ärlighet som som driver karaktärerna att försöka ta ansvar för sina relationer. Även om de är obegripliga och självdestruktiva.

Efter No country for old men trodde jag inte att Javier Bardem kunde återta platsen som förste älskare i den latinska filmen. Men det gjorde han.

Trailern

Are you ready for a change?

Efter en timme med morgonteve är jag också uppslukad av Obamaentusiasm.

“Det största som hänt sen andra världskrigets slut”
“Som elfte September – fast tvärtom!”

Jag vill också vara en del av denna framtidstro. Bilden av den unge mörke begåvade mannen som bärs fram av miljoner väljare berör mig på ett underligt sätt. Cynikern i mig viskar att detta är för bra – snart kommer krigen och den ekonomiska krisen ifatt honom…

Kom och skriv mig det på näsan

Jag har lite dåligt samvete för att 300 studenter sitter och svettas över sin första hemtenta just nu när de borde vara ute och festa. Många frågor om formalia snurrar och ibland sprids rykten fortare än vinden. Oro är ingen bra grund för lärande.

Kursen heter Att bli lärare och är en del av allmänna utbildningsområdet inom lärarutbildningen. Målen är delvis av filosofisk natur och formuleringar om lärandets villkor och kunskapens former skrämmer dem som är vana vid mer handfasta resonemang.

Därför hoppas jag att någon inspireras eller tröstas av Hedvig Höks (Birgitta Anderssons) underbara sång och attityd till det här med kunskaper:

Överdos – och en obeaktad aspekt

I Sydsvenskan fladdrar betygsdebatten vidare under okontrollerbara former.

På ledarsidan rasar Metta Fjelkner:

Att som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslå att tredje- och fjärdeklassare i Malmö skall sätta betyg på sina lärare är ett lågvattenmärke i skoldebatten. Det är för mig obegripligt att en framstående socialdemokrat som är emot betyg i tredje och fjärde klass föreslår detta.

På Malmösidan försöker Elin Fjellman analysera en svår fråga och landar i den lite plumpa och förenklande slutsatsen:

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) har varit tydlig med vad han vill se: Eleverna ska utvärdera lärarnas insatser, och omdömet ska vara graderat. Man kan säkert kalla det kamel. Ordet betyg är definitivt begripligare.

Jag tror inte att ordet betyg kan bli begripligt – någonsin. Åtminstone inte om debatten bedrivs utifrån de populistiska utgångspunkter som sker nu.

På riksnivå är Socialdemokratin avvaktande:

Men Marie Granlund har hittills inte tagit något större intryck av utvärderingarna som ska införas i Malmö.
– Det är en intressant diskussion. Men jag har svårt att säga om det är just den metoden som ska användas i Malmö som är den bästa. Jag har faktiskt inte hunnit sätta mig in i den.

Slutligen försvarar sig Reepalu på insändarplats (ingen länk) och menar att politiker visst betygsätts genom allmänna val vart fjärde år.

En part som har varit märkvärdigt tyst i frågan är kommunens rektorer som enligt skollag och läroplan har det övergripande ansvaret för att barnen är delaktiga i utformningen av undervisningen. Om de inte sköter sitt uppdrag är det staten/skolverket/skolinspektionens uppdrag att kritisera dem och föreslå åtgärder. Nu byggs det in en kommunal nivå med granskning snett från sidan utifrån oklara kriterier.

I kommunen finns det en organisation på stadsdellsnivå med barn- och ungdomschefer som har i uppdrag att bevaka utförandet av de planer som politikerna skriver fram. I dessa dokument finns mängder av formuleringar om delaktighet och inflytande.

Reepalu har alltså redan en organisation med uppdrag att göra just det som han nu presenterar som en nyhet. Risken är stor att rektorer och BU-chefer tar förslaget som en misstroendeförklaring och lägger ner det lokala kvalitetsarbetet. Många skolor har kommit långt i processerna med att utveckla modeller för elevdemokrati, självvärdering och kollegegranskning. Nu trampar centralmakten in och försöker styra. Om jag hade varit rektor hade jag nog tagit det som en misstroendeförklaring.

Dumt, sa Bill.

Korkat, sa Bull.


Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Tidningen i skolan – suck så bra!

Jag har varit på Skoldagarna i Malmö som nog är ett av de säkraste sätten att skaffa en brännande och ihållande huvudvärk. All denna pedagogik och försåtliga omtanke. Hela mässhallen dryper av välvilliga försök att förpacka kunskap i fräscha och moderna förpackningar. De stora förlagen delar uppmärksamhet med förhoppningsfulla entrepenörer och jag anar att utbytet av deltagandet är begränsat – men ingen vågar avstå från att vara här.

Det roligaste var att träffa Anders Thall och Maja Ljung från Tidningen i skolan (skånska sidan) som har en jättespännande verksamhet. När jag var nyanställd på Lärarutbildningen samarbetade vi några år och jag saknar det! Examensordningen betonar kraven på studentens mediekompetens och det målet hamnar lätt mellan stolarna. Nu drabbas jag nästan av arbetslust!

Bloggen, sinnligheten, innerligheten och andligheten

Jag funderar ibland över behovet av inre rum. Tanken på att bloggen skulle kunna vara ett sådant tycks främmande med den extrema offentlighet som finns inbyggd i systemet. Ändå tror jag att det finns en form av längtan efter autenticitet bakom bloggvågen – i alla fall har jag lätt att känna igen mig i de tankar som presenteras på svd idag. Ann lagerström och Ted Harris har skrivit en bok om Sören Kierkegaards tankar.

– Det handlar inte om egoism eller narcissism. Utan det handlar om att gå in i sitt inre rum och lära känna sig själv. Vi kan inte leva utanför oss själva. Det är en fråga om du vill ha en mening med ditt liv och leva efter din inre sanning. Var i ditt inre rum, det är en riktig plats, en källa. Det är det budskap som jag och Ann vill få fram, säger Ted Harris.

I en schematisk sammanställning försöker de förklara de olika stegen mot ett mer äkta förhållningssätt. jag prövar orden på mina drivkrafter och hittar trådar att förstå vad det är jag håller på med…

Sinnlighet – det första stadiet

Steg 1 att möta världen

Steg 2 att samla på saker

Steg 3 att berusa sig med tingen

Bilder och musik är viktiga – de representerar min sinnliga sida på nätet

Innerlighet – det andra stadiet

Steg 4 att vara innerlig

Steg 5 att vilja välja

Steg 6 att våga handla

Att inte sky det personliga och att våga ta ställning i svåra frågor – jo det stämmer nog!

Andlighet – det tredje stadiet

Steg 7 att öppna sig för tomheten

Steg 8 att älska villkorslöst

Steg 9 att bli ett med allt

Här blir det svårare – men tanken på att någon läser och känner igen sig kanske är en form av villkorslös kärlek. Jag vet bara att det är viktigt för mig att bloggen inte drivs i vinstintresse. Då hade det varit svårare att se det som andlig verksamhet.

Glåmig söndag

Vädret är bedrövligt och humöret ungefär i samma riktning. Jag har ingen lust att muntra upp mig själv och kollar efter Billie Holidays version av Gloomy sunday på Youtube. Där hamnar jag i en bisarr diskussion om huruvida denna sången skulle kunna driva människor till att begå självmord.

Jag tänker att ingenting kunde vara mer fel. Ungefär som när Woody Allen i Manhattan gör en lista över anledningar att leva och började med Louis Armstrongs solo i Potato head blues. På samma sätt är Billie Holidays sång bedövande hoppingivande. Visst ser ni ljuset bryta igenom i slutet av sången?

Sen hittade jag en länk till Beyonces video If i were a boyElza Dunkels blogg. Tja – och nu är jag nästan lycklig.

LTIC och jag

Den 4/11 kl 15-17 ska jag prata om Blogg som pedagogiskt redskap och måste nog fundera ett varv till över vad pedagogik egentligen är. Med en sådan rubrik är risken stor att de som kommer väntar sig en hög grad av nyttighet och tips.

Jag tror att bloggen för mig är motsatsen till det som ibland förstås som pedagogik (en handling med tydlig avsikt att påverka den andre). Ibland känns det som om det är bloggen som skriver mig och den enkla bilden av att det skulle finnas en avsikt eller mottagare är avlägsen.

Samtidigt är jag nog medveten om att det finns någon på andra sidan och njuter av möjligheten till oförutsägbara möten – men värjer mig mot den där bilden av att vilja lära ut något.

Det handlar inte om effektivitet och förenkling utan att kunna göra något som inte går i traditionell undervisning. Hur ska jag förklara det? Jag ska läsa på om Freinet – att ingå i ett sammanhang…

Länk

Jag älskar forskning…

…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.

Sydsvenskan Svd 2 Skolverket

Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Säg efter mig:

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Skriv det nu 100 gånger på tavlan!