Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

Samtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.