Jag har försökt resa i fantasin mellan alla fantastiska städer som avbildats på fototriss.
Själv har jag ett rikt inre liv och behöver mycket lite yttre stimulans. Igår var jag på loppis i grannkvarteret och fyndade en broderad bonad som sammanfattar min livsfilosofi.
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier. Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?
Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten
My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away
Länk till Neil Young – Out of the blue
Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.
Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.
Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.
LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.
Jag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.
Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?
Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.
En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.
Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…
Jag blev aldrig någon rejvare. Lite för gammal, lite för lat och lite för ointresserad av droger. När jag hör Moby spela House of the blue leaves undrar jag om jag trots allt inte missade något viktigt?
Livet på Lärarutbildningen är ofta mycket seriöst och ibland har jag svårt att hålla mig för skratt när studenterna med högtidliga miner säger:
– Som pedagog är det viktigt att tänka på…
Då tänker jag att det finns något i den här uppslukande musiken som skulle kunna luckra upp den normativa traditionen i skolan. När vi i examinationerna försöker beskriva och definiera “lek” med vackra ord och referenser till kurslitteraturen, då avlägsnar vi oss samtidigt från det som skulle kunna vara lekens kärna.
Går det att tänka sig en lärarutbildning utan böcker?
Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta. Alla skyller på alla och ingen vet eller förstår vad som har hänt. Värst hittills var kanske Baylans tafatta försök att skylla på regeringens lagändring i somras. Med sådana företrädare ger Socialdemokratin bort den tidigare så säkra valsegern.
Mitt största problem är annars att förstå vilken roll Göran Thunhammar har spelat. Han är ordförande i Malmö Högskolas styrelse och därför är det inte helt okomplicerat för mig att ställa dessa frågor. Men hans moral och kompetens påverkar Lärarutbildningens framtid. Om jag förstår rätt var Thunhammar ordförande i den ersättningsgrupp som presenterade förslaget för AMF:s styrelse 2004. När Wanja Lundby-Wedin nu menar att hon blivit lurad är det alltså Skånes landshövding som har lurat henne! Dessutom ingick Erland Olausson från LO i denna grupp
Jan Almgren beskriver det väl:
Det finns två tolkningar av hennes uttalande om att hon är “grundlurad” när det gäller Christer Elmehagens guldkantande pensionsavtal. Inget är smickrande för Wanja Lundby-Wedin.
Antingen bluffar hon rakt av. Påstår sig vara ovetande om saker och ting hon väl känner till. Eller så har hon sovit sig igenom 15 år på AMF. Inte brytt sig eller inte haft förmågan att förstå Christer Elmehagens pensionsvillkor, som ändå får anses vara ett ganska centralt inslag i hans ersättningspaket.
Varje år har villkoren dessutom snyggt och prydligt redovisats i AMF:s årsredovisning.
– – – –
På ett plan liknar de faktiskt varandra – Wanja Lundby-Wedin och Christer Elmehagen. Båda har trivts i strålkastarljuset och båda har gärna och ofta haft åsikter om andras beteende. När en sådan person själv inte visar sig hålla måttet blir fallet desto tyngre.
Jag är kluven inför denna fokusering på socialdemokratiska aktörers brister och undrar hur det är möjligt att min landshövding och styrelseordförande kommer så lindrigt undan?
ORDKUNSKAP
Bonus: andel i vinst, extra tilldelning, återbäring, tilläggsutdelning; försäkringsrabatt, premierabatt; gottgörelse, gratifikation
Uppdatering – Stig Malm frågar : Vem har lurat WLW? Att lura är en aktiv handling – eller har hon lurat sig själv?
Läroplanen beskriver grunden för hur lärare ska vara – vilka värderingar det är som skolans personal bör förkroppsliga. Lärares moral är ingen privatsak och förväntningarna på förebildlighet är stora. Lärare utför goda handlingar i statens tjänst och tänker goda och kloka tankar.
Men går det att kräva goda känslor? Vad händer med de delar av personligheten som inte passar in i denna proklamerade godhet? Skapar detta auktoritära krav på godhet en grogrund för dubbelmoral och cynism
The Who beskriver känslan av dubbelhet i Behind the blue eye
No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes
No one knows what it’s like
To be hated
To be fated
To telling only lies
Klockan klämtar för dig – Hemingways klassiska roman om spanska inbördeskriget har lockat många att använda uttrycket för att skapa en ödesmättad stämning. Kanske fööör många, tänker jag och studsar vid rubriken ”Klockan klämtar för Daniel Westling”
En snabbsökning på google ”klockan klämtar för *” ger 20.000 träffar. Klockan klämtar bland annat för:
Efter denna djupdykning i de hotande katastrofernas värld känner jag mig besynnerligt renad. Det var en enkel och billig terapistund.
…men tror att det har en viss betydelse vilken låt som toppade Billboardlistan när jag föddes.
Här kan du kolla ditt födelsedatum
I mitt fall är jag beredd att tillmäta det faktum att Bill Haley låg etta med Rock around the clock en oerhört stor symbolisk betydelse. Rocken föddes med mig – eller om det var tvärt om.
Den känslige läsaren kanske invänder att det var den vita mesiga låtsasrocken som föddes, men jag är glad ändå!
Jag, som har en princip i att inte skriva om min familj, kan även hitta undermeningar i dotterns sång. Sonens melodi är mer svårtolkad. Hustruns listetta är rysligt mystisk och nu är jag farligt nära gränsen för det privata.
Tack för tipset Saom
Under våren kommer landets tredjeklassare kämpa sig igenom ett ändlöst hav (träsk?) av delprov i matematik och svenska. Ivern att mäta barnens kunskaper i nationella prov riskerar att färga undervisningen mer än vi kanske förstår. Det mätbara blir viktigt – läroplanens mer poetiska formuleringar hånas öppet av utbildningsministern & co.
I England börjar lärarna reagera mot den våg av prov som dränkt landet de senaste åren. Måste vi göra samma misstag? De långsiktiga effekterna av att ersätta inre motivation med yttre kontroll är svåra att mäta – men när jag möter studenter som är mycket intresserade av betygsättning och kriterier undrar jag vad det är för erfarenheter som ligger bakom?
Jag kan också vara onödigt romantisk när det gäller skolans förmåga att skapa meningsfulla lärandesituationer.
Tysta tankar 