Jag bodde i södra delen av Stockholm när jag var barn. När jag hör den vikarierande nyhetsuppläsarens utpräglade söderdialekt undrar jag om det vore möjligt att jag också skulle kunna låta på det viset:
– Frågan om sundassuppet har stutts och blutts länge…
Vi flyttade till Malmö och Persborg när jag var fem år. Då lärde jag mig skånska snabbt. Det var ett överlevnadsvillkor.
P.S. Kanske borde rubriken vara: “Min murka hemlighet”
…där änglar trippar.
Jag har länge velat skriva något om besparingarna inom Lärarutbildningen utan att riskera uppsägning. Men jag hittar verkligen ingen ofarlig vinkel. Vi beträder minerad mark och kartan förändras ständigt. Ord som “arbetsbrist” och “lärare” byter betydelse från dag till dag.
Akademiseringen av utbildningen beskrivs som en naturlig och ohejdbar process som har pågått sedan 60-talet och förändringen är djupt förankrad på alla nivåer. Om du ifrågasätter den är du död.
Det finns fortfarande ingen konsekvensbeskrivning av de planerade varslen och förhandlingarna om mystiska turordningskretsar fortsätter. Arbetsgivaren vill passa på att byta ut de erfarna adjunkterna mot disputerade personer med skiftande inriktningar. Lärarexamen är ingen självklar merit.
Erfarenheterna från sjuksköterskeutbildningen förskräcker. Klyftan mellan teori och praktik riskerar att öka om studenterna inte kan bearbeta sina upplevelser från den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med erfarna lärare. De redan misstänksamma handledarnas förtroende kommer antagligen inte att öka när högskolan representeras av personer utan undervisningserfarenhet från skolans värld.
På tisdag möter jag 370 nyantagna studenter. Jag undrar vad de har för förväntningar?
Nu bygger vi om
Serien om min lille vän har haft en av många efterlängtad paus men nu han tillbaka. Jag anar att det finns en del nya läsare som inte är välbekanta med den lille figurens mångsidiga personlighet och ärligt talat fortsätter han att överraska även mig.
Min lille vän och blåsfisken (eller igelkotten)
Vännen smyger ut i trädgården och tillbringar dagar och nätter med sin nya bekantskap som vid en snabb anblick kan göra ett taggigt och avvisande intryck. Jag misstänker att de avhandlar ämnen av stort värde, men när jag närmar mig det udda paret tystnar de omedelbart.
Jag måste hitta ett sätt att ta reda på vad de pratar om.
Jag känner mig lite hemlig och blir oresonligt sugen på att läsa om Claes Hylingers trilogi Det hemliga sällskapet.
Kanske är det diskussionerna om alla mötesplatser och gemenskaper som aktiverar mina esoteriska instinkter. Det kan också vara ett försök att smyga undan från alla plikter i vardagen. Jag skulle vilja arbeta på en hemliga högskola där hemliga studenter läste hemliga kurser och jag höll hemliga föreläsningar i hemliga ämnen på hemliga ställen.
Jag undrar vad Högskoleverket tycker om den idén?
I morgon registrerar sig 370 studenter på vår enhet. Jag hoppas de hittar hit.
Förstora bilden
Våra grannar fåren brukar vara ganska försiktiga. Igår var de ovanligt nyfikna. Vi hade besök och det hände något i mötet.
Sen kom jag och bröt förtrollningen.
Jag försöker undvika att göra bloggen till en privat bekännelseplats. Ändå sipprar det ibland ut små erkännande som handlar om mina innersta känslor. Nu kommer jag att berätta en skamlig hemlighet och ni som inte vill veta kan sluta läsa här.
Jag tycker inte om att resa.
Detta faktum stökar till det för min omgivning och jag tvingas ofta försvara min position. Nu har jag hittat en bil som kanske skulle kunna förändra min inställning till resande. Jag ser en möjlighet att förflytta mig med värdighet.
Morris Minor med släpvagn
Jag tror att det har något med stil att göra. Kolla väskorna på taket!
Min mamma går på loppmarknader och ibland ger hon bort fynd till sina barnbarn. Nu kommer min dotter hem med en samling drinkrecept från 60-talet och jag bläddrar förstrött i boken Vin och andra drycker.
Drinkarna är överdådiga i sin spritmängd och de flesta bygger på 12 cl starksprit. Nästa gång jag går på krog ska jag beställa en Salty dog
Serveras i 24 cl vinglas.
Jag försöker tolka receptet som någon form av tidsanda, men hittar inte riktigt orden.
Jag är färgblind. Det är en bra egenskap om man samtidigt är lat och har en tendens att slarva med påklädningen på morgonen. Det fanns alltså en tid när det kunde hända att jag gick på stadens gator i olikfärgade strumpor utan att skämmas. Färgglada omaka strumpor funkade ganska bra tillsammans med snickarbyxa och flanellskjorta.
Sen blir jag förälder och lärarutbildare. Jag upptäcker att mitt handlingsutrymme har krympt. Kanske handlar det om att vara ett föredöme för ett uppväxande släkte, men antagligen vill jag bara bli respekterad som vuxen och ansvarsfull. Och då finns det inget utrymme för olikfärgade strumpor.
Men man kan bli sugen.
Stortorget - dagen innan Malmöfestivalen. Klickbar
Vi går igenom en blåsig stad som domineras av förberedelserna inför morgondagens premiär. Det är med dubbla känslor jag ser fram emot festivalens 25-årsjubileum. Programmet är som vanligt fantastiskt och ledningen anstränger sig verkligen för att få en bra blandning. Ändå hittar jag inte den där riktiga entusiasmen. Det kan vara en privat tunn hinna av sorg på grund av att sommaren är slut som lägger sig över den möjligtvis skimrande feststämningen. Festivalen är en ritualiserad slutpunkt på sommarens lössläppthet och jag är inte helt redo.
Kanske känner jag mig som den engelske gentlemannen i min favorithistoria. Han dör och kommer till Sankte Per som ber honom sitta ner. Per tar fram ett videoband och sätter igång det. Gentlemannen tittar förundrat på programmet och frågar slutligen:
– What´s this?
– This is your life, sir.
– Oh – can I have another one?
Tysta tankar 