Lärarutbildningens vackra hus är en förvånansvärt sluten miljö och det finns få mötesplatser som inbjuder till spontana samtal över enhets- och ämnesgränser. Lärarna sitter i små kontorslandskap eller moduler. Studenterna irrar runt i korridorerna på jakt efter ett skyddat hörn. I en del salar pågår undervisning bakom glasrutor och lärarnas tysta viftande gör ett lätt absurt intryck.
Min arbetsplats är intill postfacken och ibland känner jag mig nära händelsernas centrum – även om en del tomrum vittnar om ett år av uppsägningar och besparingar.
Det är sportlov i Skåne och många försöker utnyttja de sorgliga resterna av snötäcket. En lärarstudent är i princip aldrig ledig, men aktiviteten är ganska låg i Biblioteket högst upp i Orkanen. Jag passar på att njuta av skymningen som faller utanför fönstren.
Ibland saknar jag medioteket på Munkhättegatan – det var liksom närmre till studenterna där.
I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.
Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)
En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla målen utantill?
Det var inte så vi tänkte. Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.
Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen
Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?
Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?
I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken.2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.
Klassiskt bildningorgan
Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?
Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.
Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.
Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.
Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!
Striden mellan Harrison och Eliasson om historieämnet ställer en del andra frågor som fångar mig mer. Frågan om vilka avgränsningar som ska göras mot andra discipliner känns angelägen och jag anar att ett skolämne måste ha någon form av kärna – även om allting handlar om samband.
Anders B. vill gärna betona evolutionen som centralt moment och själv är jag en obotlig hobbygeolog (med minimala kunskaper). I min värld berättar stenar historier och om jag lägger örat riktigt nära kan jag höra bruset från vulkanutbrott, landhöjning och erosion.
Stenar från Goa - förstora
Andra berättelser från östersjön:
Stenar från Knäbäckshusen - förstora
Kanske är geologin en bra tillflyktsort från den allt besvärligare genus- och skolpolitiken?
Det finns ett förslag om att göra historieundervisningen mer nutidsanknuten och relevant när det gäller att skapa förståelse för dagens samhälle. En kursplaneöversyn är aktuell och min kollega Per Eliasson är delaktig. Länk
Medeltidens och den tidigmoderna erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.
Jag kanske borde ha en åsikt i frågan men just nu känner jag mig en aning vilsen. Hur är det poliserna säger i USA:
– You´ve got the right to remain silent, but everything you say can, and will be used against you!
Jag tänkte skriva något allvarligt om hur högskolevärlden förhåller sig till lärarutbildningspropositionen. Vi samlas i aulan och försöker tyda de motsägelsefulla direktiven. Utbildningsledare Anders Olsson sprider lugn och förtröstan i församlingen. Lärosätena ska söka examensrätt och det handlar om överlevnad. En del principer måste troligtvis överges för att tillfredställa de tillståndsgivande myndigheterna. De flesta av oss lämnar mötet med en känsla av tillförsikt.
Min koncentrationen är lite svävande och jag kan inte låta bli att snegla på ett engelskt teveprogram om pinsamma husdjur. TV4 har en förmåga att plocka godbitarna.
En klen matte bekymrar sig över jättehunden Badger som inte kan låta bli att försöka sätta på (humping) ljudteknikern Vickis ben. Värre är det med den släthåriga taxen Mr Darcy som envisas att äta upp sitt eget bajs.
Jag borde verkligen se mindre på teve. På alla hjärtans dag måste det finnas andra ämnen att skriva om.
I en annan tråd diskuterar Plura och jag förslaget (?) om antagningsprov för blivande lärare. Propositionen om ny lärarutbildning är en aning svävande och jag ser både praktiska (tidpunkten?) och etiska (vad är det vi mäter?) problem.
Samtidigt är det viktigt att diskutera andra former av urval än betyg och vi är överens om att det är en central kompetens att kunna fånga barns intresse. Jag kallar det “berättande kompetens” och menar att det bör vara ett centralt moment under lärarutbildningen och något som kan utvecklas i takt med ämneskunskaper och andra undervisningsfärdigheter. Det hade känts bra om Björklund & co hade lyft fram detta i den så kallade utbildningsvetenskapliga kärnan. Där trängs allehanda andra moderiktiga företeelser som lobbygrupper har lyckats skapa opinion för.
Annars ser jag fram emot slingrande köer av ambitiösa ungdomar som deltar i direktsända auditions som skulle öppna portarna till himmelriket – lärarutbildningen. Det är möjligt att sådana här tester genererar status, men jag är inte övertygad.
Berättande är inte bara teknik. Det handlar också om att ha någonting att berätta och redskap för detta.
Jag kommer till ett kallt hus och låter Spotify spela upp fem versioner av Trubbel, den vackraste berättelse jag vet.
Olle Adolphson – Trubbel – urfadern och originalinspelningen! Versionen är bedövande nykter och nästan glättig. Det som händer sker hos mottagaren. Trubadurens smärta låter Adophson oss bara ana.
Monica Zetterlund – Trubbel – ett välarrangerat mästerverk som jag är hjälplöst förälskad. Fast det gäller Zetterlunds samlade produktion och frågan är om hon tillför berättelsen något?
Håkan Hellström – Trubbel – grabben gör en valpig version och lycka på något underligt sätt skapa en trovärdighet ändå. Nervositeten gör oss delaktiga i berättelsen.
Jag befinner mig i ett frostnupet ostligt grannland i en stad som är döpt efter en svensk kung. Vi planerar ett nordiskt samarbete inom EU och jag lär mig mycket av mina kolleger.
De danska högskolelärarna beskriver att politikerna har genomskådat och övergett retoriken om akademiserade professionsutbildningar. Nu blåser vindarna mot en stark praxisförankring och försöken att skänka status åt vård- och omsorgsyrken genom förvetenskapligande av grundutbildningen ses som en pinsam parantes.
Tysta tankar 
