Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)
Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)
När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren” som vi fostrar idag? Bra fråga!
I några inlägg har vi diskuterat förtrollning och olika grader av rationalitet. I bakgrunden har den tyske sociologen Max Weber mullrat, men jag måste erkänna att det min bildning inom fältet är tunn. Be mig inte förklara skillnaden mellan Marx och Webers klassbegrepp.
Som vanligt erbjuder Wikipedia tröst (Länk) och jag inser att Foucault inte var den förste som försökte förstå maktens natur.
Weber var en av de sociologer som verkligen försökte studera maktens väsen och betingelserna för maktens utövande. Enligt Weber berodde en lyckad maktutövning till stor del på i hur hög grad en maktutövare kan få den underordnade att tro på legitimiteten i hans maktinnehav. De huvudsakliga grundvalarna för att göra anspråk på makt och motiven att underordna sig makten grupperar Weber i tre idealtyper;
I det första fallet baseras auktoriteten på att de underordnade tror på legaliteten hos en fastställd ordning och på makthavarnas rätt att ge anvisningar för att upprätthålla denna ordning. I det andra fallet är auktoriteten grundad på tron på traditionens okränkbarhet och på legitimiteten i att på traditionellt sätt utse makthavarna. Den tredjeidealtypen, den karismatiska, grundar sig på den utomvardagliga hängivenheten för en helig person, hjälte eller annan förebild.
Begreppet “rationalitetens järnbur” lämnar mig inte oberörd. Jag borde nog ha läst lite mer sociologi.
Från det traditionella handlandet har man gått mer åt värde- och målrationellt handlande, från att legitimera makten traditionellt gör man det alltmer med hjälp av byråkrati och från de traditionella organisationsformerna har det vuxit upp alltmer byråkratiska organisationer. Detta ser han som en paradox, i och med att rationalitetens utveckling har inneburit stora framsteg i fråga om teknik och produktion, men har medfört en förlust för den existentiella grunden i människors liv.
Förra året belade jag bloggen och mig själv med solnedgångsförbud eftersom jag inte vill framstå som banal. Nu tänker jag att en välplacerad grill lyfter motivet till konstnärliga höjder.
Vi diskuterar kunskap i olika former och jag måste erkänna att det är ganska smärtsamt att erkänna att jag nog har tappat greppet. Apples videoredigeringsprogram iMovie kunde jag in i minsta detalj och tillbringade mycket tid med att lösa studenternas problem när de körde fast.
Nu är det nya versioner och nya möjligheter. Ingenting ser ut som det gjorde förr och jag är vilsen bland alla menyer och val. Samtidigt har jag en idé om att datorprogram är som cyklar – kan man ett kan man alla. Det är ganska skör position och jag tvingas snart bita huvudet av skammen och uppsöka hjälpavsnitten.
Följ med på en springtur genom den glesa granskogen i Vitaby!
Jag inser att det är lika lite kvar av mina videoredigeringskunskaper som av min grundkondition från den tidiga tonåren.
Jag har ofta ärenden till pågatågsstationen i Smedstorp. Byn kallas Österlens mittpunkt och den röda kulan symboliserar själva punkten. Tyvärr är tågförbindelserna lite svajiga. Signalfel och solkurvor skapar en viss irritation. Samtidigt tycker jag nog att skylten Ersättningsbuss tar bort en del av allvaret från monumentet.
Varför skulle någon vilja åka ersättningsbuss från en mittpunkt?
Att hålla på med bloggeri innebär en form av lättsinnigt arbete. Vad ska jag skriva om? Vad vill folk läsa? Måste jag ha ett budskap eller i alla fall en poäng? Varför skulle någon vettig människa vara intresserad av mina tankar?
Lars Ekborgs utskällning av Beppe Wolgers sätter allt på sin spets. Vad är det här med kreativitet egentligen?
De flesta tycks trivas väldigt bra med målstyrning. Tydliga och utvärderingsbara mål ger riktning åt arbetet och känslan av att det finns en gemensam plan är delvis berusande. Vi vet vart vi är på väg och vi vet när vi är framme. Alla är glada.
Ändå har jag ofta en smygande misstanke om att de här målen är en kuliss och att det verkligt spännande händer bakom dem.
Plans to create hundreds of Swedish-style free schools in England will prove a costly experiment and risk increasing racial and social segregation as middle-class parents pull their children out of comprehensives, according to a major study.
The research by a leading academic also warned that the flagship Tory policy to transform the country’s schools would bring little or no improvement in pupils’ results but would lead to a “significant increase” in public spending.
Skuggutbildningsminister Balls talar om “social apartheid”. Det är starka ord i ett land med stora erfarenheter av kolonialism och klassklyftor.
Inte oväntat tror en talesman förutbildningministeriet att allt kommer att bli jättebra och hänvisar till USA och framgångarna i Sverige:
“President Obama supports free schools in America because they have benefited the least well off the most and the evidence from Sweden shows that they raise standards for all.”
Jag avslutar de flesta kvällar med ett avsnitt av Mad Men och Don Drapers hustru Betty framstår alltmer som seriens verkliga huvudperson. En sval skönhet som pendlar mellan oskyldig naivitet och manipulativ slughet. The girl next door och Grace Kelly i samma person. En reklammakares våta dröm.
Men vad är det med Grace Kellys ögon? (Förstora bilden!) Kanske har retuschören tagit i lite för mycket och jag anar en skymt av vansinne i den intensiva blicken. Det är något som inte stämmer.
I kvällens avsnitt hotar grannen att skjuta familjens hund som ätit upp en av hans älskade brevduvor. Betty svarar med att gå ut på gården och skjuta duvor. Man bråkar inte med den amerikanska hemmafrun.
Det står en strid om språket och i England förfasar sig Londons borgmästare över att skolan inte bjuder hårdare motstånd mot de förflackningstendenser som finns i etniskt blandade miljöer:
Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson (länk till the Guardian)
Det är en allvarlig kritik och jag är bekymrad över det retoriska greppet att spela ut självuttryck mot korrektion. Diskussionen riskerar att bli ytlig och jag känner inte igen fenomenet. Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?
Det pågår massor med forskning kring det som språkvetarna kallar ”språkbruk i flerspråkiga storstadsmiljöer”. Ett par sådana ord har blivit så vedertagna att de hamnat i SAOL (”guss” som betyder flicka, ”keff” som betyder dålig).
Däremot är det väldigt lite forskning kring ”Språkbruk i enspråkiga villaområden i Västra innerstaden med särskild betoning på Fridhem och Bellevue sjösida”. Och det är naturligtvis upprörande. Hur ska vi någonsin kunna mötas om vi inte talar samma språk? Svaret är ganska enkelt. Det är bara att börja plugga. Här är en första introduktionsparlör för enspråkiga villägare där några vanligt förekommande fraser översatts till malmöitisk ungdomsdialekt.
”Älskling, köper du med dig kräftstjärtar från Johan P?”
Översättning: ”Ey, bieetch, haffa du big fat kräft AAASSES från Joe the Pimp?”
”Vi är Fridhemsbor och vi trivs mycket bra med det”.
Översättning: ”Vi är Fridhomies och det är sjukt fett. Jag svär”.
Zlatan är en av de få som har tagit steget från Rosengård till Fridhem och jag hoppas att han lyckas göra sig förstådd. Till sist handlar det nog mer om status och vilja att kommunicera än formell språkskicklighet? Och en gnutta stilkänsla…
Vi har diskuterat manlighet under ganska värdiga former här på bloggen och kanske krafsat på ytan till den stora gåtan. Samtidigt kan naturligtvis frågan vara helt fel ställd och talet om maskulinitet en mystifikation av en ytterst tidsbunden företeelse.
Jag njuter av att se teveserien Mad men från början och famlar efter ledtrådar. Vad är det jag ser? Vem är de här människorna? Hur står de ut med sig själva?
Bakom de perfekt fångade miljöerna från det sena 50-talets New York flimrar bilderna av olyckliga personer förbi. Det vackert och välgjort – och oändligt deprimerande.
Tysta tankar 