“Stop faking sense”?

Vi firar ett jubileum i Köpenhamn. Det är en intensiv stad och jag försöker förstå verkligen förstå den.

Det är ett märkligt folk som har ett passionerat förhållande till sitt kungahus. Jag speglar mig i glansen.

I staden finns en hel del historiska byggnader och jag tror att någon kung brukade rida upp i runde tårn?

Jag kanske tycker det är onödigt roligt att en bar heter så här:

Vi varvar ner på postmuseumet.

Innan vi satsar på solcellsshopping:

Efter en dag i storstaden skrattar jag åt flytande toaletter:

De riktiga lärarna – och de falska?

Jag trodde att jag skulle slippa den här diskussionen, men Zoran fortsätter sin envetna kamp att ställa lärargrupper mot varandra.

https://twitter.com/lararnas/status/67121557666934784

Rekommenderad och helt nödvändig läsning (och dagens loppisfynd):

Gränsen mellan provokatör och pajas är hårfin. Jag undrar vad mellanstadie- och lågstadielärarna tänker om de nya definitionerna? Tidigare använde Zoran citationstecken om de lärargrupper som inte tillhör LR:s kärntrupp. Det var inte vackert men öppnade för mildare tolkningar. Kanske är det ändå att föredra framför den nya uppskruvade retoriken som sker på presschefens förbundsblogg.

Vem är de riktiga lärarna? Och vem är de falska?

Under avenboken

Wikipedia bjuder upp:

Avenbok (Carpinus betulus), som även kallas “annbok” och “vitbok”, är en art i familjen björkväxter.

Wow – björkväxter! Det visste jag inte.

Avenbok är det hårdaste av alla träslag som växer i Sverige och övriga Norden.

Det hårdaste träslaget? Jag vilar under de nyutslagna bladen och njuter av den vänliga grönskan. Går det att använda till något?

Förr användes virket till föremål som var utsatta för hårt slitage, stötar och tryck. Exempelvis som detaljer i maskiner glidlistertapparkägelklot, träklubbor, kugghjul ochverktygsskaft. Idag har avenbokens virke ersatts med moderna material inom många användningsområden.

Idag används virket till exempelvis verktygtskaft, hyvelbänkar,pianohammare, borstryggar, nötknäppareskärbräden och huggkubbar.

Jag orkar inte med mer bildning idag. Det är jobbigt att fira valborg.

Min mamma!

Jag har ganska stränga förhållningsregler och är strikt förbjuden att skriva om min fru och mina barn. De vill inte vara en del av bloggprojektet och jag respekterar deras inställning (motvilligt)

Min 82-åriga mamma är inte lika blyg. Igår vann hon en bridgetävling tillsammans med Ingrid Bengtsson och ingen är stoltare än jag.

Videovåldet – vart tog det vägen?

Jag förbereder mig inför en lektion om populärkultur och barns språkutveckling utifrån Carina Fasts utmärkta avhandling.

Våra barn föddes i början av 80-talet och på den tiden var videobandspelaren en symbol för ondska. Det var dåliga föräldrar som lät sina barn se på tecknade amerikanska filmer och utan tvekan skulle de förgiftas av våldsromantik.

Eftersom vi var politiskt korrekta föräldrar med ganska stort självförtroende valde vi en kompromissväg och hyrde en videobandspelare (med sladd till fjärrkontrollen) tillsammans med grannfamiljen. Jämna vecka bodde maskinen hos oss och udda veckor hos grannen. Vi ville ju inte att barnen skulle bli beroende.

Dessutom gällde det att ta sitt fulla föräldraansvar och se till att ingen skräpkultur nästlade sig in i hemmet. Bamse framstod som ett säkert alternativ och jag tror att den lilla åsnans kamp på upploppet var mina barns mest dramatiska filmupplevelse. Åtminstone de första 50 gångerna.

Jag vet inte hur Lucky Luke letade sig in i vårt hem, men ingenting blev sig likt efteråt.

Frågesport!

Vi diskuterar faktakunskapernas betydelse för att kunna utveckla en äkta förståelse för historiska sammanhang och jag hittar den svenska frågesportens fader Gösta Knutssons bok Vem vet vad? från 1943.

På sidan 60 hittar jag följande fråga under rubriken Kungar och krig:

Vem var det som sa att han kunde skaka fram vad för nånting ur vad för nånting?

Jag kommer nog att hitta på ett fint pris till den förste som svarar rätt under kommentar! Rätt svar publiceras på påskafton!

Utbildningssverige håller andan!

Idag är sista dagen att söka till högskolan och nervositeten är stor på landets lärarutbildningar. Kommer vi att få några studenter till hösten?

Utan sökande blir det svårt att höja kvaliteten.

Solen skiner och jag tror att vi kommer att få många studenter! Vem vill inte bli lärare idag?