Ett kärt julnöje är att slumra en stund på eftermiddage. Gärna till en halvdålig film och med huset fullt av vänner. När jag vaknar befinner jag mig ofta i ett lätt overkligt och förvirrat tillstånd där jag försöker konstruera mig själv som den person jag tänker att jag är. Samtidigt hänger sömnens overklighet kvar i kroppen och ibland tar det längre tid att få delarna att gripa in i varandra.

Jag hittar ett föredrag hos TED som försöker beskriva den här ömtåliga processen och jag inser att det är fler än jag som brottas med förhållandet mellan självet och medvetandet. Om jag stänger ute alla intryck är det lättare att leva med bilden av personligheten som summan av alla minnen och erfarenheter – men så fort jag öppnar mig mot nuet sprider sig den stora förvirringen,
– Vad ska jag göra med alla de intryck som hotar min självbild?

Det här arbetet genomför vi varje morgon. Ibland tar det längre tid!

Länk till TED

Jag kommer ihåg att Robban sjöng en sång som hette “Jag letar efter mig själv“. Just nu känns det fullt tillräckligt att sitta ner och leta efter mig själv.

Ledtrådar mottages tacksamt!