Jag har seglat till Rødvig med goda vänner. En spännande plats och underbart sällskap. Dit återkommer jag gärna.

Jag har seglat till Rødvig med goda vänner. En spännande plats och underbart sällskap. Dit återkommer jag gärna.

Jag har gjort några filmer.


Det är inte min favoritaffär, men konstaterar motvilligt att leksaksavdelningen är extremt välsorterad. Länk
Vårt barnbarn fyller snart tre år och hon lär vara intresserad av hushållsarbete. Det finns massor av köksmaskiner och städartiklar, det mest är plastigt skräp och jag känner en diffus olust över att hon ska skolas in i en mycket traditionell kvinnoroll. Samtidigt är jag motståndare till pedagogiska leksaker och tycker att det är bra med barn som vet vad de vill. Det där med könsroller är ju bara en fas och vem är jag att moralisera?
I nästa gång hittar jag en välgjord städvagn i trä. Jag inser att det är få leksaker som uppmuntrar barnen att välja lågstatusyrken. Kanske är jag mer orolig för att hon ska sjunka klassmässigt än för en eventuell traditionell könsroll? Klass slår ut kön?

Vi bestämmer oss för en leksaksbrödrost av oklar kvalitet. Jag sneglar på leksksgrillen. Snart fyller pojkkusinen år.

Jag försöker formulera något viktigt. Det handlar om pedagogik – eller att försöka undvika den pedagogiska dimensionen i tillvaron. Under 17 år arbetade jag på universitet som lärarutbildare. Det mesta handlade om bedömning och betyg. Många studenter fick höra att det viktigaste var att ha ett tydligt syfte och att kunna knyta planeringen till läroplanens mål. Särskilt fint var det att göra något på ett “professionellt” sätt och att till varje pris undvika det privata.
Jag förstår tanken på att det finns mål i skolan och jag ser pedagoger som tror att vägen till högre status för yrket går genom att renodla det som kallas undervisning. Frågan är vad vi missar när vi fokuserar på effektivitet och måluppfyllelse?
I jul har jag levt nära våra två barnbarn. Det är fantastiskt att se dem utvecklas och jag vill verkligen inte vara pedagog i den här relationen. Samtidigt finns det något kittlande i att pröva vilka böcker som känns bra att läsa. Jag hittar den här skatten från min barndom och inser att de här bilderna finns i mitt kroppsminne.

Pojken som hittar en nyckel och prövar den i olika nyckelhål där det bor konstiga djur är fortfarande magisk.

Jag funderar på om det är möjligt att skapa ett alternativt lärarideal som inte är en “roll” utan något mer privat. Min tes är att de som kan ta stöd i sina erfarenheter har ett kapital som hjälper dem när verksamheten blir komplicerad och styrdokumenten korsar varandra.
För sex år sedan var mamma och jag på Brösarps loppis.

Igår var jag där igen.

Det mesta var sig likt. Fast nu handlar det mer om att hitta saker till barnbarn. Strumpor kan man inte ha för många av.

Eller slipsar.

Jag försöker vara respektfull. Varje slips berättar en historia om en okänd golfintresserade man.
En seriös text om ett allvarligt problem.
I England inspekterar Ofsted lekplatserna utifrån aspekten risktagande. Begreppet resiliens har fått en ny innebörd.
Jag kan inte låta bli att romantisera min barndoms lekplatser.
Jag blev inbjuden till Radio Malmöhus och bad Twitter om hjälp.
Det är en välskriven rapport i ett brännhett ämne. Tyvärr är perspektivet i grunden lojalt – men det ligger väl i SKL:s natur? jag hade görna sett en mer kritisk hållning till dagens styrningd och finsnsierings modell.
Så här blev inslaget: