Hen igen

Per Svensson sammanfattar hendebatten i Sydsvenskan.

Det är sällan jag jag varit mer överens med en skribent. Slutklämmen är magnifik.

När jag var ung rådde det i upplysta kretsar konsensus kring ståndpunkten att ”intresset” aldrig ljög. Idéer, åsikter och konstnärliga uttryck – allt det som rymdes i det som på skolmarxistiska kallades överbyggnaden – kunde förklaras med hänvisning till ekonomiska och materiella förhållanden, den så kallade basen. Sa man sig älska sol var man antagligen delägare i Nivea. Språket var bara en spegel. Verkligheten producerades på fabriken.

Mer sofistikerade marxister brukade avfärda det sättet att förhålla sig till världen med skällsordet ”vulgärmaterialism”. Sedan flera år tillbaka präglas det svenska debattklimatet snarast av motsatsen, ett slags vulgäridealism. Det råder en närmast manisk fixering vid tecken, bilder, ordval och symbolhandlingar. Fabriken existerar inte längre. Verkligheten produceras av logotyper på godispåsar, affischer för barnfilmer och vokalbyten i personliga pronomen.

Alla samhällsproblem finns och kan åtgärdas i överbyggnaden.

Hur övertygad jag än är om språkets makt och de postmoderna teoriernas förklaringsvärde så måste jag ändå tillstå att relationen mellan språk och verkligheten är något mer komplex än så. Och detta ensidiga intresse för det betecknande på det betecknades bekostnad tenderar hur som helst att göra den svenska kulturdebatten på en och samma gång lätt hysterisk och en smula småttig. En förskjutning mot mer dialektiska förhållningssätt skulle inte skada.

Det liknar en slutreplik.

20120919-071321.jpg

Den hemliga doktrinen och posthumanismen

Jag gled in på ett forskningsseminarium om posthumanism idag. Där nämndes den den tidiga föregångaren Helena Blavatskys verk The Secret doctrine och jag blev nyfiken. Kvinnliga inflytelserika filosofer från1800-talet växer inte på träd.

Länk

20120919-005510.jpg

Jag försökte återge seminariet på Twitter. Responsen uteblev. Antagligen var tiden inte mogen. Läs bakifrån.

20120919-005021.jpg

20120919-005152.jpg

Att begrava ett uppdrag – uppdaterad

Jag citerar ur pressmeddelandet från förskole- och jämställdhetsminister Sabuni:

Regeringen har beslutat att ge Skolverket i uppdrag att genomföra insatser i syfte att främja jämställdhet i skolväsendet. Regeringen föreslår att 16 500 000 kronor avsätts för uppdraget 2012.

Ett av insatsområdena, som inte funnits med i tidigare satsningar för jämställdhet i skolan, handlar om att Skolverket utifrån en kartläggning och analys ska föreslå åtgärder för att öka andelen män som arbetar som förskollärare och barnskötare i förskolan.

-Förskolan ska vara en attraktiv arbetsplats för både kvinnor och män. Det är viktigt att barn i förskolan får möta kompetent personal och vuxna förebilder som är både kvinnor och män, säger Nyamko Sabuni.

Skolverket fick uppdraget den 19/11 2011. Nu har ger de Inga Wernersson i uppdrag att utreda frågan. Jag menar att frågan är grundligt analyserad och kartlagd redan. (Länk 1 och 2). En komplikation är att Skolverkets GD Anna Ekström var ordförande i Delegationen för jämställdhet i förskolan, som avfärdade frågan om att rekrytera män till förskolan som ointressant. (det var viktigare att hitta “rätt” män)

Dessutom har Inga Wernersson i sin delrapport till DEJA tagit ställning mot att pedagogens kön skulle vara en viktig fråga för skolprestationer och det finns ingen anledning att misstänka att hennes engagemang för könsbalans i förskolan skulle vara större.

“Det viktiga är att det är duktiga vuxna människor med lite olika egenskaper som arbetar i förskolan”.

“Det spelar inte så stor roll för barnen”

Länk till inlägg om P1morgon

Debatt på Newsmill

Jag är inte långsint men undrar var den vetenskapliga underbyggnaden finns för de här påståendena? Att enstaka män inte påverkar förskolekulturen, det kan vi vara överens om – men vågar Inga Wernersson verkligen påstå att förskolan är en könsneutral arbetsplats med könsneutralt innehåll och könsneutrala metoder?

Vilka undersökningar stödjer den tesen?

Om Skolverket inte tycker om uppdraget hade det varit ärligare att säga det direkt till ministern. Och billigare.

Det går lika bra med selleri?

Uppdatering:

20120918-222922.jpg

Skånes nya landshövding – uppdaterat

Länk till Sydsvenskan

Om du fick önska dig vad du vill av Malmö och Lund, vad skulle du önska dig då?

Margareta Pålsson, landshövding:

”Två samverkansprojekt! Dels att byta lärare med varandra under en termin, så att Malmös skolresultat förbättras. Och så samarbeten kring internationella frågor – där har Malmö mycket att lära Lund.”

Hmmmm – jag vet inte om Margareta Pålsson är felciterad men samarbetet med Malmös lärarkår kunda ha börjat bättre.

Uppdatering
1
2

20120916-142534.jpg

Det är fler än jag som är lättsinniga

Länk till intervju med Samuel West i Sydsvenskan

– Det finns en myt om att jobbet ska vara jobbigt och att fritiden ska vara rolig. Det är när man är ledig som allt ska hända. Det är då man ska vårda sina relationer och ha sina mest intressanta samtal.

Samuel West tycker det är positivt att gränserna mellan jobb och fritid suddas ut mer och mer. Färre jobbar i dag inom industrin och allt fler tillhör den kreativa klassen, alltså de som använder kreativitet som främsta redskap i sitt arbete. I dag är det inte bara egenföretagare som kan styra över sina arbetstider, utan även många anställda.

På allvar tror jag att det är dags att ge upp hoppet om stor meningsfullhet och yttre bekräftelse på jobbet. Vi roar oss själva efter förmåga.

20120917-093424.jpg

En skola för alla

När jag började jobba på Lärarutbildningen ägnade vi huvuddelen av den första kursen åt att diskutera “En skola för alla”. Idag lever begreppet en undanskymd tillvaro.

Läs Anna Kayas text på Skollyftet

20120916-085028.jpg

Kollegan och yrkesrollen

De här diskussionerna slutar ofta i vaga antaganden om “lagom” och försök till gränsdragningar mellan privat och personlig.

Mikael har bestämt sig för att gå hela vägen. Det är bra att någon vågar gå före.

20120916-071122.jpg