Jag läser en rapport som granskat min arbetsplats och studsar lite inför en del formuleringar:
Resultaten visade att både kvinnor och män hade en ambivalent inställning till att arbeta som mellanchef eftersom de ansåg att uppdraget inskränkte på deras möjligheter att forska.
Hmmm – jag trodde nog att det skulle finnas andra problem som var mer direkt knutna till den utsatta positionen.
Mellancheferna tonade ner betydelsen av kön och jämställdhet var för dem en fråga som enbart rörde kvinnor.
Högskolans självbild är av tradition djupt knuten till idén om den könsneutrala meritokratin. Kanske hade jag gärna sett att mellancheferna intresserade sig för könsbalansen inom studentkåren och den katastrofalt höga andelen män som avbryter sin lärarutbildning. Jämställdhet borde inte vara en kvinnofråga.
Det framkom dock att kön spelade roll, även om medvetenheten om detta var låg bland cheferna.
Jag blir betryckt över forskare som sätter betyg på deltagarnas “medvetenhet”. Vad är det egentligen de ska vara medvetna om? Vad är sanningen? Den auktoritära kunskapssynen lyser igenom.
Bland medarbetare kom det fram att kvinnor i högre utsträckning än män hade både iakttagit och själva upplevt negativ särbehandling på grund av kön. Upplevelsen av sexistisk jargong hade ett samband med ohälsa för kvinnor men inte för män.
Hårda ord. Svåra att värja sig mot. Svåra att generalisera utifrån. Men varje (upplevd) kränkning är en för mycket.
Chefer som var män tolkade medarbetarnas upplevelse av negativ särbehandling som uttryck för personliga egenskaper och för att kvinnor var svagare eller mer lättkränkta än män.
Idag är ordet “lättkränkt” förbrukat. Hemsidan “vita kränkta män” har skapat ett löjets skimmer kring dem som reagerar. Det är en svårtolkad, men mycket allvarlig anklagelse som framförs.
Det framkom även att män, både chefer och medarbetare, tog större utrymme i möten, medan däremot kvinnor ofta blev avbrutna i sina framföranden.
Klassisk härskarteknik enligt Berit Åhs. Pompösa skitstövlar tror jag finns av båda könen. Den som låter sig tryckas ner har också ett visst ansvar.
Enligt mellancheferna fanns det en ”duktig flicka”kultur vid högskolan, som beskrevs med att kvinnor tenderade att ställa höga krav på sig själva och ta på sig många arbetsuppgifter. Medarbetare som var kvinnor menade att männen inte hade samma krav på sig att delta i möten och utföra vissa administrativa arbetsuppgifter utan kunde istället ägna sig åt sin forskning och fick därmed större möjligheter till karriärutveckling än de ”duktiga flickorna”.
Intressant. Tyvärr ligger det ovanför min horisont att bedöma sanningshalten i påståendet.
Tysta tankar 