Jag har missat några avsnitt och det finns en risk att jag felbedömer karaktärena i den svenska teveserien Molanders.

Först har vi den karikerade kapitalisten Mats – en obildad mobbare som tar alla chanser att genom sina pengar förtrycka omgivningen. Tror att Pour Adeline är klassisk musik och vet inte vad en konsertmästare gör. Ren ondska i en form vi sällan ser nu för tiden.

Den halvkriminelle och inkompetente L-G Wärn är styrelseordförande i konserthusföreningen. En mardröm för sin omgivning på alla sätt. Lismande och skrupelfri. Ynklig och lömsk.

Den kvinnlige prästens man kantorn är ytterligare ett exempel på män som har gått vilse, Han är manipulativ och oattraktiv på ett sätt som närmast tvingar prästen till otrohet – av ren tristess.

Olofs pappa tycks leva i skuggan av sin dominanta och okänsliga fru. På något sätt har de fått sin relation att fungera genom att han underordnar sig sin odrägliga och okänsliga fru.

Sonen är seriens känslomässiga centrum. Han vill egentligen uppnå den patriarkala maktdrömmen (att bli dirigent) men misslyckas i olika musikaliska sammanhang. Hans prestationsinriktade mamma försöker tvinga honom till fysiska aktiviteter och försöker styra bort intresset från självdestruktiv och inåtvänd pianomusik. Sonen förundras över att flickan han är kär i dras till vanliga töntiga killar.

Till sist har vi Olof som är den egentlige huvudpersonen. Ensam och instängd i sig själv försöker han rekonstruera sitt självförtroende efter en misslyckad karriär i storstaden som konsertpianist. Han dirigerar amatörorkestern men dras in i intriger och har inte förmågan att såga nej. Olof är en snäll men svag person som ständigt kompromissar med sitt samvete. Han drömmer om att vara otrogen med prästen men vågar inte riktigt ta steget.

Olofs fru föraktar honom (eftersom han inte kan säga nej till sin mor) och är otrogen med en ung arbetskamrat av utländsk härkomst som antagligen representerar en mer äventyrlig form av maskulinitet.

Är detta seriens budskap till den svenska mannen?