Jag undviker kön vid Slottsträdgårdens vanliga servering.
Jag ser en kändis.
Jag tittar på en rökmaskin för trädgårdsdammar.
Jag beundrar ett prisbelönat lusthus byggt av gamla pinnastolar.
Jag anmäler mig nästan till en kurs i pilflätning.
Jag beundrar lupiner.
Jag köper lupiner i oviss färg.
Jag köper inte en handgjord sekatör. I vår familj glömmer vi ofta redskap ute över natten.
Vi har redan en grön vattenkanna.
Det är ansträngande att gå på Garden show – men kul.
Länk till program
Programmet beskriver Beckhams betydelse för att ompröva bilden av den traditionella maskuliniteten. Om du är garanterat heterosexuell och den bäste fotbollsspelaren – då är det möjligt att bryta mot en del konventioner.
Patrik Svensson skriver fint om Maurice Sendak.
Man kan undra varför just Maurice Sendak blivit en så älskad barnboksförfattare. Han hatade själv att kallas så. Han menade att det förminskade honom. Han var ju i högsta grad en intellektuell. Han läste massor, behärskade sin konsthistoria, pepprade sina berättelser med referenser till filosofin och världslitteraturen. Men det var som om han alltid också tillät genvägar in i sina böcker. Den bästa barnkulturen fungerar alltid så, den konstruerar olika nivåer. Det finns olika vägar in i och genom den.
Han förband sig också till en slags principfast ärlighet. ”Jag vägrar ljuga för barn” sa han. Fast i ett avseende ljög han. På ett sätt anpassade han sin konst till barnens värld. Han besparade dem nämligen det lidande hans föräldrar, och i förlängningen han själv, genomgått. Hans karaktärer och sagohjältar kunde utsättas för de mest dramatiska, besynnerliga och tragiska äventyr, men de fick i slutändan alltid göra det som Philip och Sadie Sendak aldrig fick göra. De fick komma hem.
Jag är ganska mottaglig för tankar om att människan ska leva i harmoni med naturen.
Å andra sidan njuter jag av en nyklippt gräsmatta.
En dag ska jag stava rätt till den här busken.
… men igår kväll var jag lite sugen på att börja. Gunnar Ekelöfs poesi har den inverkan för mig.
Förstora bilden!
Ur Färjesång
Eufori
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.
Till sist mörknar det och vi minns att Karlavagens svagaste stjärna är knytpunkten mellan handtaget och korgen. Om jag verkligen anstränger mig kan jag nog krama ut en symbolisk betydelse ur detta.
Uppdatering.
Jag har lovat att inte skriva om kravaller och bilbränder. Därför repriserar jag ett inlägg från 2009. Lägg till brölande lövgrodor och lite ugglor – så är det en sådan förtrollad kväll igen.
Att låta sig omslutas av mörker.
Jag får en länk från en student med en diskret vink om att den skolpolitiska kartan har ritats om.
Tack Tobe!
Som statsanställd har jag inga åsikter i politiska frågor.
Så, nu var det gjort.
Hur kommer det sig att den judiska folksången Hava Nagila idag spelas över hela världen? En av de mer kända tolkarna är Harry Belafonte som fick en hit med den för mer än 50 år sedan. Vad betyder Hava Nagila idag? Är det en tröttsam gammal melodi eller har den magin kvar? För att söka dess ursprung besöker vi staden Sadigora i Ukraina och Jewish Music Research Centre i Jerusalem. James Loeffler, professor vid University of Virginia, ser på sången ur ett kulturhistoriskt sätt, medan sångerskan Connie Francis och skådespelaren Leonard Nimoy ger sina egna tolkningar av den. Vi hör flera olika versioner av sången, bland annat engelska, ryska och mexikanska, och får se hur den judiska sång- och danskulturen har gestaltats under 1900-talet fram till vår tid.
Jag är mycket förtjust i sådana här program.
En annan version:
Tysta tankar 