Jag har kollegor som talar om att “skriva in sig i ett fält”. Andra menar att det är möjligt att “skriva fram sig” som något. Ofta handlar det om att inta en position.
Jag testar att skriva fram mig som motionssimmare.
Efteråt skriver jag in mig i fältet “bastu” och beträder den arenan med njutning.
Hemma igen är det mesta sig likt. Lammen går inte på mina enkla knep.
Den här killen har hyllats i media för sin kampanj mot Vita kränkta män. Under dagen har han bett om ursäkt för sina elakheter mot Ivar Arpi på Twitter.
Med sådana vänner behöver feminismen inga fiender. Som man är jag inte kränkt – bara lite bedrövad.
https://twitter.com/grishund/status/357737953780432897
Det bästa sättet att få syn på läroplanens tillfälliga karaktär är att läsa den i ljuset av andra länders texter. Jag förvånas ofta över med vilken underdånighet de så kallade styrdokumenten behandlas av våra studenter.
Det är ett politiskt dokument och fullt av tvetydiga kompromisser.
Cykeln är nyckeln – en lysande sammanfattning av hur jag ser på livet. Länk till Spotify.
Philemon Artur and the Dung har jag alltid gillat. Min cykelnyckel.
https://twitter.com/stephenfry/status/357040035100495872
Två anledningar: vi får kärt besök från England – Stephen Fry har aldrig fel.
Hamlet is not a version of our best self, let alone our authentic humanity, but what is worst and most selfish in us. His failure of commitment, his radical inhibition, his suicidal melodrama, and his violent misanthropic and misogynistic cruelty, are some of the rather unappealing aspects of our selves. Shakespeare forces us to stare at that which we do not want to look; to see what Uncle Teddy Adorno felicitously called our Hamlet Syndrome.
Har jag någon gång sagt att jag är trött på tvärsäkra personer inom utbildningspolitiken?
Och varför tänker jag på Edward Snowden?
Jag försöker samla ihop mina tankar efter en intensiv marknadsdag.
Den blixtsnabbe spraymålaren trollbinder marknadspubliken.
Applådåskor dånar efter varje avslutat verk.
200:- är dagspriset för ett originalverk.
Som vanligt säljer vi schalar och filtar till förmån för vår indiska fadderfamilj. Jag blir fort rastlös och går en runda för att kolla upp konkurrenterna.
Nej vi säljer inga kepsar med nitar.
Nej – vi säljer inga färgglada plastpåsar.
Nej – vi har inga tröjor med Justin Bieber.
Vi inga skal till mobiltelefoner.
Korgar…
Korgar…
Polisen är väl representerad.
Jag lär våra danska grannar att säga “kanonerbjudande” – det säljer bättre än “tilbud”.
Det här verkar vara ett ganska oförargligt mandomsprov.
För en vecka sedan låg här ett hus i vår by. Förra året såldes det med ett “visst renoveringsbehov”. Jag anar att tillståndet var värre än befarat.
När jag var i Malmö senast såg det inte ut så här. De minnesgoda talar gärna om Sjöfartshotellet och Restaurang Ratten som låg här tidigare. Nu byggs konferenscentrumet Malmö Live.
Jag skyndar mig hem till svalkan på balkongen.
Tysta tankar 