Den här typen av samtal ser jag inte ofta vid svenska högskolor:
Jonas Thente sammanfattar reaktionerna på sin DN-artikel:
Kulturradikalismen har under det senaste decenniet ersatts av svartvita identitetspolitiska modeller som bygger på mesta möjliga konfrontation mellan olika samhällsgrupper. Den enda grupp som saknar intellektuell och politisk representation i denna strid är liktydig med den stora grupp som har fått se sina privilegier försvinna i takt med den postindustriella samhällsomdaningen. Det mest avskydda segmentet enligt de olika identitetspolitiska teoribildningarna består av dem som föraktfullt kallas ”vita män”, som anakronistiskt nog utpekas som en stor och viktig maktfaktor som kan häcklas och demoniseras. Eftersom dessa män själva knappast identifierar sig som ett makthavande skikt och saknar instrument att protestera mot premissen, drivs de in i frustration och i värsta fall ett hatfyllt och asocialt beteende.
Och så fortgår den nedåtgående spiralen till dess att det enda som återstår för förlorarna är att bejaka den tillskrivna identiteten.
Detta resonemang har upprört åtskilliga ur kulturdebattens knapadel. De har rasat som bara ett hov kan rasa när någon ifrågasätter monarkins principer. Deras inlägg i diverse tidningar ger dessutom en fingervisning om att ansvaret för samhällsdebattens ökande aggressivitet och hotfullhet inte enbart kan lastas de så kallade näthatarna.
Var tog det möjliga samtalet vägen?
Det är svårt att värja sig från Thentes poäng. Nästan omöjligt om man inte vill riskera att stämplas som något oberörbart.








