Ystad Allehanda skriver vackert om vår konsert i Hammenhög.
Jag är så glad att orkestern kommer ut och spelar ibland. Vi har alltid stora planer och det börjar bli lite pinsamt att det händer så lite. Men snart!
I morgon spelar Pontus Snibb på Valnöt och Kaprifol. Det vill jag inte missa.
Förstora bilderna:
Bekännelsedags – jag är svag för chokladhjul. Även om de gigantiska förpackningarna är fyllda av 97% luft skulle jag ändå vilja gå runt och pråla med en sådan där kartong.
Fråga mig inte varför.
Kanske är jag trött på tanken att livet skulle vara rättvist och att det är skolans uppgift att upprätthålla illusionen i ett samhälle där klyftorna vidgas och brutaliteten ökar. Om allt är ett lotteri blir lättsinnet gud och skraplotterna profeter. De heliga texterna distribueras i form av lyckokakor och sakramenten som sockervad.
Allt finns på Kiviks marknad och den goda smaken firar inga triumfer – varken när det gäller bakrutesdekaler eller tröjtexter. En del skämt kanske var roliga en gång, men när det återfinns på tusentals tröjor blir det väldigt platt och jag känner mig mer och mer elitistisk.
En liten aning smakligare kanske denna serie sensuella statyetter är. Jag vet inte…
Det finns inga berg i Skåne. Möjligtvis en och annan rullstensås eller moränhög som berättar något om istiden för den som kan tyda tecknen. Och ändå sticker det på vår tomt upp en liten bit urberg som antagligen går att beskriva i geologiska termer. Något har hänt hör för många miljoner år sedan.
I nattens regnvatten finns lite spridda växter och spegling av en blåsig men solig himmel. Solen reflekteras i en osannolikt blank panna med högt hårfäste.
Jag har faktiskt hår.
Det finns så mycket att glädjas över. Människans vilja att smycka sin omgivning blir väldigt tydlig på bordet för prydnadsaker på Spjutstorps loppmarknad. Samtidigt är det underligt att all denna skönhet inte lockar fler köpare.
Klickbara bilder – det är en del detaljer
Årstidernas skiftningar – och tidernas växlingar. Högtider är viktiga på landet.
Och snart är det jul
Jag har nog fått en överdos av loppmarknader. Bo Ohlsson i Tomellilla är lättare att förstå.
Jag har haft en kulturell dag och besökt kyrkan i S:t Olof. Den är från 1100-talet och berömd. Pilgrimmer har vallfärdat hit och beundrat skulpturerna. Jag känner inte igen personerna.
Den hjälpsamme kyrkvärden berättar om de givmilda pilgrimmernas gåvor som byggde upp kyrkan. På den tiden var det tillåtet att rista in sitt bomärke som ett bevis på att man faktiskt har varit där. Märkena finns kvar på två stora pelare. Religiös grafitti har jag ingen erfarenhet av.
Kyrkan var en samlingspunkt för bygden. Katolicism, hednatro och protestantism samsades innanför murarna. Ockupationsmakterna passerade – kyrkan bestod.
Jag är hemkär men ibland lyckas jag faktiskt ta mig iväg på konsert. Förra onsdagen spelade Rickard Lindgren och och Andi Almkvist på Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.
Det var en fantastisk kväll i den vackra trädgården med skandinaviens äldsta blodbok. Hemma upptäcker jag Andis spännande filmer på Youtube.
På onsdag kommer Ulf Masken Andersson. Det kan bli riktigt bra.
…är svajig. Förra söndagens bottennapp i Skånes Tranås med parkeringsköer till Äsperöd och bara skräp till försäljning var ett stort bakslag.
Klicka på bilden:
Igår var det nya tag i Smedstorp (uttalas Smisstorp) och jag var ganska laddad inför utsikten att fylla på min spirande samling av motivtallrikar. Jag har en vag teori om att människan behöver mål och att själva jakten är ett viktigt värde.
Därför var det med kluvna känslor jag upptäckte att det fanns tre kompletta uppsättningar av jultallrikar (sammanlagt c:a 60 stycken)) och att de kunde bli mina mycket billigt. Problemet är då att samlandet övergår i en annan fas som mer handlar om förvaring och uppsättning. Det är jag inte så intresserad av. Jag minns tomheten i att som barn ha uppnått en komplett samling av fotbollsbilder. Den vill jag inte återuppleva!
Därför har jag smalnat av mitt samlande – numera är det enbart kyrkor från Österlen + farsdagstallrikar!
Konst är alltid spännande. Om inte annat så kan det vara bra att ha lite ramar hemma.
En av Malmö Konsthalls tidigaste utställningar var en samling fiskargubbar. Det var Sture Johannesson och Kjartan Slettemark som drev med etablissemanget. (Läs mer i Nya Upplagan.) Men jag minns inte att de hade en textil variant – det har vi!
Om jag bara kunde komma på vad stygnen heter… Någon?
“VÄTSKA benämner man definitionsmässigt allt som föredrar att lyda sin tyngd framför att upprätthålla sin form” (Francis Sponge)
Jag försöker läsa Allt av Martina Lowden. Det går inte så bra. Det är pretentiöst, fragmentariskt, osannolikt litterärt och säkert hopplöst begåvat – men jag kommer inte in i boken. Kanske är jag obildad och lite trög. Enligt de entusiastiska omslagstexterna handlar det om att lösa sin tonårskris genom litteratur. I så fall kanske litteraturen är det som hindrar oss att förvandlas till vätska? Jag känner suget och vill nog dras in i fallet. Litteraturen känns som en ironisk grimas – men vad ska vi ha den till? Hur mycket distans behöver en människa?
Så brukade mina ironiska släktingar säga när jag var liten och ställde mig framför teven. Många menar att det är fel att uppfostra barn med ironi – jag tänker att det nog är något som man bör träna sig på med en viss försiktighet. Vid vuxen ålder är det vackert om man kan låta bli att vara ironisk. Ibland lyckas jag.
Men tillbaka – min far var varken glasmästare, rörmokare, plåtslagare, elektriker eller snickare. Idag önskar jag att det fanns fler goda hantverkargener i min kropp.
Vet ni att en veranda med 72 rutor innehåller 288 fogar som ibland måste rensas, oljas, grundas, kittas, tejpas och målas med beaktande av torktider. Sedan är det kanske dags att p-u-t-s-a fönstren också.
Vem behöver böcker när det finns fönster?
Tysta tankar 