…försatt mig i prekära situationer. Och sällan eller aldrig satt hälsan i främsta rummet.

Ofta har det skett utifrån ett kalkylerat risktagande där jag har försökt väga fördelarna med ett mer personligt förhållningssätt gentemot vinsterna i en striktare mer tjänstemannamässig neutral lärarroll.

Nu står terminen och väger. På fredag lämnas examinationena in.  Då förväntas jag vara den objektive kriterieryttaren som bedömer alla arbeten utifrån upphöjd visdom. Samtidigt startar en kurs vars grundton handlar om lek, kultur och kommunikation.

Jag gör som alla riktiga män – citerar Gudfadern:

– I´ve tried to move out… but it pulled me back!

Frågan är vilken kraft som är starkast? Ordningssamhet, tydlighet och räta linjer eller de mer hotfulla kaotiska känslorna kring lek och lustfyllt lärande?

Jag, som lovat att avstå från alla pekoralistiska naturromantiska metaforer, känner valfrändskap (se där ett annat intressant ord) med den angripna bokstammen.

Antagligen är de små utväxterna ofarliga och kan till och med vara dekorativa. Den pampiga bokskogen är imponerande och vacker i lövsprickningstider – men underligt mörk och livlös på marken under sommaren. För den som inte varit i en riktigt skog är det lätt att förväxla en skånsk bokskog med vildvuxen natur. Jag ser det nog mer som ett uttryck för människans kortsiktiga triumf. Vi lyckas tillfälligt skapa en illusion av ordning.

Om kultur är “odling” så är detta kultur. Jag tänker nog att kulturbegreppet har andra mer vildvuxna dimensioner. Det verkligt spännande händer under ytan.