Jag återvänder till Gedings mosse och följer spåret en gång till. Jag har kamrater med mig och vågar mig ut på de svajiga gungande stigarna som löper mellan vattensamlingarna. Det är svårt att föreställa sig denna idyll som bullrande arbetsplats. Berättelserna i hembygdsboken känns overkliga och skolmässiga. Vi fortsätter norrut mot De dödas Lott och svänger av österut mot Holmarna.

Vid ett hus träffar vi Gösta som berättar att han arbetade på mossen i början av 50-talet. Han visar bilder och har sparat de handskrivna lönekuverten med noga angiven timlön: 2,25:-!

I området bodde många hantverkare som hade några kor och en häst. För att dryga ut inkomsterna gick de på mossen mellan april och Kiviks marknad. Framåt hösten kunde de få påhugg i något av sockerbruken och på vintern fanns alltid skogen för dem som inte fick hantverket att gå ihop.

Näckros i Elsies och Göstas trädgård

Sakta förstår jag att de här berättelserna om arbetet vid mossen är verkliga. Böcker är bra, men levande människor är bättre.

Frågan är vad jag ska göra med den insikten på Lärarutbildningen?

Mera På spåret