Möjligtvis kan det vara så att vi upplever det så från vår position i universum. En gång försökte jag övertala familjen om att det vore lämpligare att beskriva händelsen som “jordupprullning” än “solnedgång”.
Det var på den tiden jag vårdade mitt språk.
Minnesgoda bloggläsare vet att jag för länge sedan lovade sluta publicera sådana här banala solbilder. Det var på den tiden jag bekymrade mig om den goda smaken.
Nytt motto:
Varje söndag en ny solnedgång!
Min lille vän vill gärna presentera Spiken, en ny och avlång bekantskap. De har mycket gemensamt och Spiken har levt ett långt och äventyrligt liv vid järnvägen mellan Brösarp och Sankt Olof.
De som följer bloggen vet att jag har en dragning mot det förfallna. På Gedings mosse växer kaveldun i vattensamlingarna och de förvandlas snabbt från brunglänsande perfektion till något ganska sunkigt.
I granskogen bildar kottarna mystiska mönster på marken. Jag förstår att den gamle Strindberg ägnade sina sista år åt att leta efter tecken för hur han skulle leva. Läs mer i En blå bok.
Förstora bilden
Mer fototriss
Det har varit en varm och torr sommar på Österlen. Druvstockarna bär frukt för första gången och vi njuter av sötman.
Jag försöker konstruera en bild av mig själv som fridfull trädgårdsälskare – inte riktigt lika fnittrig som Gustav Mandelmann, men åt det hållet.
Min lille vän tittar misstänksamt på mig och undrar vem jag försöker lura.
Jag har länge velat se en lövgroda. Idag hände det.
Lövgroda - förstora bilden
Numera kallar jag mig N-A-T-U-R-F-O-T-O-G-R-A-F.
Dessutom bevisar jag för mig själv att jag är kapabel att skriva ett helt inlägg utan politiska undertoner.
I den nyblivna kulturmetropolen Hammenhög trängs aktörerna. Jag vandrar längs huvudgatan och ser kvällssolen skapa mörka skuggor bakom fönsterrutan. Kanske är kultur i den gamla fröhandelsbyn blott en illusion .
Förstora bilden
Mer fredagsfärger
I ett gammalt inlägg diskuterade vi skillnaden mellan toppsnäcka och kalaspingla. Jag ställde frågan vilken kategori är egentligen snyggast?
Nu har jag hittat en verklig toppsnäcka som tyvärr är ganska svårplacerad i vår stilrena hemmiljön. Alla familjemedlemmar uppskattar inte det hängivna hantverket.
Min lille vän går på det första intrycket och är handlöst förälskad. Han har aldrig förstått vad som menas med kitsch och dålig smak.
Det har varit mycket gnäll på bloggen den senaste tiden och jag försöker hitta saker att glädjas åt. Vanligtvis är jag ganska kritisk mot turistjippon och tycker det mesta är ytligt trams. Men när jag läser att Tomellila ska bygga ett halmhotell och konkurrera med ishotellet i Norrland – då blir jag glad.
Nu är jag kanske en aning orolig över att de tänker använda sådana där fula stora fyrkantsbalar i stället för de ljuvliga rundbalarna som pryder fälten.
Förstora!
På nätet händer det att debattörer beskyller varandra för att argumentera mot halmdockor – det betyder ungefär att man hittar på en position åt motparten. Sådana diskussioner brukar inte bli bra.
Jag tänker ofta på att saker inte alltid är vad de ser ut att vara. Tillvaron är alltså dubbel och just nu är det ett ord som väcker ganska obehagliga känslor. Jag kollar SAOL och hittar massor av ordbildningar som jag önskar att vi inte behövde.
SAOL - det fortsätter...
Jag kanske inte ska gå för djupt in i tillvarons dubbla bottnar och väljer först ett fåraktigt perspektiv.
Alla bilder går att förstora
Körsbärsträdet har stabila dubbelstammar – de växer upp tillsammans och kanske hjälper de varandra. Det finns en uppenbar risk att de konkurrerar om ljus, vatten och näring.
Två vackra svampar växer nära varandra i skogen. De kan vara underbart goda – de kan också vara din sista måltid.
Jag vet inte om jag klarar av all denna dubbelhet.
Finns det någon enkel väg?
Mer fototriss
Jag har följt lammens utveckling under året. Den första gången de släpptes ut i hagen var de yra och rädda. Bländade av alla ljus och dofter stapplade de fram mot eltråden och nosade på den. Alla var tvungna att göra den smärtsamma erfarenheten. De hade inget språk och kunde inte dela sina tankar.
Under sommaren har de levt i harmoni och vuxit snabbt. Slaktbilen har redan hämtat de tyngsta pojklammen eftersom kilopriset sjunker framåt hösten. I förra vecka skilde ägaren ut de tackor som ska få gå hos baggen. Utanför vårt hus betar ett gäng som inväntar ett annat öde.
Nyklippta nakenfår - förstora bilden
Av någon anledning hann ägaren bara klippa fyra av dem. Dessa går för sig själv i hagen och de övriga långhåriga markerar ett tydligt avstånd till de stackars nakenfåren.
Avvisande långhåriga får - förstora bilden
Så lätt är det tydligen att ställa grupper mot varandra.
Texten på Lärarutbildningens vägg blir alltmer gåtfull – vad är det för kroppar som anas ovanför broderskap?
Jag återvänder till torvmossen och funderar över vad det är som fångar mig i miljön. Kanske är det känslan av att tiden står still och att naturen långsamt tar tillbaka herraväldet efter människans härjningar.
På min arbetsplats varslas adjunkter för att bereda plats för lektorer. Det som tidigare kallades arbetsbrist visar sig vara en skenmanöver för att dölja det verkliga syftet som med ett obehagligt nyord benämns”kompetensväxling”. Rektor beskriver det som “en höjning av nivån” och för första gången känner jag mig djupt främmande inför högskolan. Vad är det för värderingar som styr verksamheten?
Jag tror inte på den här uppdelningen adjunkter/lektorer och vill inte bli inplacerad i ett fack där adjunkterna skulle vara natur, erfarenhet, praktik, känsla, reproduktion och intuition – medan lektorerna skulle stå för kultur, distans, reflektion, nytänkande och analys.
I min värld måste varje lärare ha tillgång till båda sidorna och försöken att dela upp tänkandet i “vetenskapligt” och “icke vetenskapligt” är underligt. Jag har nog läst för många dåliga avhandlingar för att leva i underdånighet.
Samtidigt är jag orolig över att en möjlig konflikt mellan grupperna ska drabba studenterna. På ett plan är vi som anställda utbytbara och ska göra det vi blir tillsagda. När jag diskuterar läraretik med studenterna försöker jag försvara ett annat synsätt och betonar det personliga ansvaret.
Jag anar vad främlingskap är och saknar känslan av att höra till.
Richard Lindgren säger det bättre. A man you can hate är fortfarande årets bästa skiva (fast den kom i fjor).
Tysta tankar 